J’accuse* 

Jag anklagar Sveriges förra och den nytillträdda regeringen och riksdagen, Sveriges samtliga fackförbund, Svenskt Näringsliv, svenska universitet, svenskt rättsväsende, svenska män och mig själv för att vara konservativa bakåtsträvare och motarbetare till jämställdhet och mångfald.

Jag anklagar Sveriges förra regering för att under åtta år vara passiva i jämställdhetsfrågan. En regering som inte tordes föreslå en lag angående kvotering till styrelser, inom hela arbetslivet, fast man rimligen måste förstå att det är den enda vägen att gå, för att komma bort från den snedvridna rekryteringen.

Jag anklagar Sveriges nuvarande regering för att inte komma med någonting nytt, inga löften, inga lagar, bara förtäckta hot, omöjliga att uppnå. Skolministern (?) säger: Skärp er i styrelserekryteringen, senast 2016 ska det vara 60-40. En omöjlig uppgift, men jag antar att han vet det. Ministern alltså, han har ju varit folkskolelärare i 2 år.

Jag anklagar Sveriges riksdag som tillåter lönediskriminering och en alltmer urvattnad lagstiftning när det gäller våld emot kvinnor. De flesta våldshandlingar och våldtäkter begås i hemmet eller av en förövare som är känd av kvinnan. Som en del av lösningen (?) sätts fler lyktor upp i våra parker.

Jag anklagar alla Sveriges fackförbund och Svenskt Näringsliv för flathet och gubbvälde. Lönen är det som bestämmer vilket värde en människa har, det är den krassa realiteten. Och män anses uppenbarligen mer kompetenta eftersom de får mer betalt även vid lika arbete och ibland som ingångslön.

Jag anklagar svenska universitet och högskolor för inkompetens när det gäller rekrytering till högre tjänster. Endast 16 procent av landets professorer är kvinnor och det kan knappast bero på bristande kompetens hos kvinnorna.

Jag anklagar svenskt rättsväsende för kvinnodiskriminering i domstolar och under förhör hos polisen. Våldtagna kvinnor anses ibland medskyldiga. Kvinnor drar sig för att anmäla eftersom de blir så hårt ansatta av rättssystemet. Lagen om grov kvinnokränkning kom 1998, som en hjälp till de kvinnor som utsätts för ”upprepad misshandel”, ett brott som kan ge upp till sex års fängelse. Straffet utdöms så gott som aldrig.

Jag anklagar svenska män för feghet och likgiltighet där de står och ser på utan att reagera. Vi är alla lika skyldiga om vi inte agerar och säger ifrån, deltar i opinionsbildning, demonstrerar eller startar grupper som kräver stopp för våld mot kvinnor. Har män ett kollektivt ansvar när det gäller sexism, sexuella trakasserier, våldtäkter? Självklart.

Jag anklagar svenska företag för att strunta i att göra jämställdhetsplaner (cirka 50 % av alla företag enligt DO) eller inte använda de planer man själva upprättat och där man på arbetsplatser stoppar kvinnor från att få tjänster som de har kompetens till.

Och jag anklagar mig själv för att i alltför många år ha varit tyst och stillatigande åsett allt detta medan jag varit en duktig och lydig gosse – mansstrukturerna och makten trogen, för att bli respekterad och omtyckt av andra män. Jag skäms.

*Rubriken ”J’accuse” är naturligtvis stulen från författaren Émile Zola och den rubrik han hade på sin artikel i Paris 1898 angående Dreyfussaffären.)

Du gillar kanske också...