Första slaget
För några år sedan blev jag tillfrågad om att delta i en antologi, där tio män, under ledning av författaren och poeten Mats Söderlund, skrev och funderade om mäns våld gentemot kvinnor. Boken fick den otrevliga titeln Våld till vardags. För att försöka förstå något mer än det jag visste så läste jag Mona Eliassons bok Mäns våld mot kvinnor (Natur och Kultur, 1997). En skrämmande läsning om fysisk och psykiskt våld. Där Eliasson, bl a skriver (sid 80):
Hot om våld är en företeelse som kvinnor måste ägna uppmärksamhet åt i sitt dagliga liv, oberoende av om de lever tillsammans med våldsamma män eller ej. Detta hot dikterar…hur de skall förhålla sig till vissa manliga arbetskamrater… Våldet är en mycket viktig del av kvinnors verklighet som ingen längre kan blunda för.
Och jag tänker idag igen på det där och jag tänker på det där första slaget som en man utdelar till en kvinna. Hur känns det efteråt? För mannen alltså. I Vasaparken i Stockholm ser jag barn från dagiset. Små pojkar som leker med små flickor. Och jag undrar, vilka av dom där gossarna kommer att börja slå?
Känner jag någon?
Känner jag någon som slår sin partner och känner jag någon kvinna som blir slagen? (Jo jag vet att det finns våld i gayrelationer.) Naturligtvis känner jag någon, enligt statistiken gör väl de flesta det. Jag tänker så det knakar men jag kan inte komma på någon. Enligt BRÅ (www.bra.se) så ökar kvinnors utsatthet. Majoriteten av våldshandlingar och våldtäkter begås i hemmet, på kvinnans arbetsplats eller i skolan av en förövare som oftast är känd av kvinnan.
Mörkertal är det värsta jag vet
Men ok, det sägs att det finns ett stort mörkertal i svenskt arbetsliv som handlar om sexuella trakasserier i olika former, där män, kvinnor och fackliga förbund inte agerar eller säger ifrån, många tiger. Hur jag vet det? Ja jag har arbetat med frågan, direkt eller indirekt, på sex olika svenska kända företag. Är sexuella trakasserier också våld? Finns det ett ”första slag” även i mobbing och psykiska trakasserier? Javisst gör det.
Hyra kvinna
Hur hanterar vi våra anställdas (män alltså) beteenden på utlandstjänstgöring eller på affärsbesök i andra länder? I Tyskland t.ex, där det är lagligt att hyra kvinna. Unga män tar upp frågan och undrar hur de ska bete sig när (den äldre) chefen vill gå på porrklubb eller hyra kvinna. Ja jag har fått frågan från företagsledning och unga män. Hur agera? Jag minns när jag arbetade med NUON i Amsterdam för två år sedan. Intervjuade chefer och pratade om jämställdhet och chefsskap och jag sa: Ni har ett stort problem, ett land där ni tillåter försäljning av kvinnor mitt i city och sedan tror att ni ska kunna sitta här och diskutera människors värde. En av cheferna såg förvånat på mig och sa: Men Lars, det där är inte holländska kvinnor. Och visst, att köpa en kvinna är också våld.
Jag tror att ett sådant resonemang, som en av NUON cheferna hade, påverkar många mäns, och kvinnors, förhållande till alla kvinnor. Kanske är det så att allt ovan ryms inom sexismen. Vi tänker oss ett snöre. I ena änden ”oskyldiga” kommentarer, s.k skämt om kollegor som är kvinnor, i den andra änden en man som slår.
Så små är alltså vissa av oss att de måste slå eller trakassera en annan människa som har svårt att försvara sig, och vi andra, vi som inte slåss, vad gör vi? Står och tittar på? Men det är väl inga chefer som håller på så där?
Men jag undrar fortfarande hur det känns, tänks, efter första slaget.