En riktig karl och det täcka könet

En riktig karl, tänkte jag nog att jag är och alltid varit, men nu vet jag inte. Jamen, jag blev ju uttagen till kustjägare, hur hård är inte en sådan, så det är väl en riktig karl? Och ett par timmar i sträck, kan jag springa, för jag ler och spottar på smärtan och ökar farten. Men för några veckor sedan hände det som inte fick hända. Jag ställdes på prov. Och det är svårt det där med att vara en riktig karl. Vad nu det är, men modig ska väl en sådan vara? Och skydda det ”täcka könet” (googla alla under 32 år) ska han ju göra. Alltnog.
Så här var det.

Orust. Sommaräng. Idyll. Jag, min bästa kompis Britney (irländsk staffe typ gris, här kallad flickan) och min fru (här kallad frugan) strosade på ängen, tittade på blommorna och flickan och jag undersökte intresserat olika saker på marken. När vi kommit en bit in på ängsvägen ser jag sex stycken kor, en bit ifrån oss, kor som lugnt går och betar, jag pekar och visar dom för flickan och hon tittar nyfiket men lite avvaktande. Kor är snälla, det vet väl jag som är bonnläpp och vuxit upp i trakter där kor var vardagsmat (bokstavligen alltså) och där några av traktens bondebarn var mina vänner. Jag ser att kossorna tittar på oss och sakta börjar röra sig åt vårt håll.

Jag säger till frugan: Har du sett kossorna, dom verkar vilja komma fram och hälsa, men jag ser inget stängsel? Kossor och kossor, säger frugan, där jag växte upp kallade vi dom där för tjurar! Tjurar, säger jag, hur vet du det? (Hon är storstadsflicka och vad vet en sådan?) Nja, säger frugan, du kan ju kolla om du ser något juver? Vafalls, juver, tänker jag och stirrar som förhäxad på de stora djuren som kommer allt närmare, om än, fortfarande på något hundra meters håll. Juver? Icke. Dom har toffsar under magarna något som torde indikera en helt annan anatomi.

Vi måste härifrån, säger jag, snabbt, dom där är ju livsfarliga! Lugn, säger frugan, vi går sakta härifrån, så händer inget, dom är bara nyfikna, vad tror du egentligen, tror du att dom ska anfalla?! Men jag som, tyvärr, varit på tjurfäktning en gång i livet, vet att alla tjurar vill inte sitta under korkeken och lukta på blommar. Detta är bestar, vägande flera hundra kilo och dom kan stångas. Plötsligt ser jag hur två av monstren ökar farten mot oss och jag står inför en situation, precis som i Ruben Östlunds film ”Turist”, där mannen i filmen räddar sig själv och lämnar sin familj (ni som inte sett den, det är dax nu, bra film!) och jag står inför valet:

Rädda mig själv, det är ju självklart, men vem mer, flickan eller frugan? Tanken går igenom huvudet, beslut krävs på stuberten.

I en krissituation krävs det kyla och lugn, det vet varje manlig flockledare, det får många av oss lära sig från barnsben, men när det bränner till då, ja då… I mitt fall så kliver pojken ut ur den här mannen och jag tog det snabba beslut som situationen krävde. Jag såg på frugan och jag såg på flickan. Tiden var dyrbar, monstren stirrade och rörde sig framåt så jag lyfte upp flickan i famnen och sprang (hon väger 20 kilo…). Jag forsade fram över ängen mot närmaste grind vid stängslet, sprang igenom och slog igen grinden. Just ja. Frugan. Jag vänder mig om och ser henne lugnt strosa framåt plockades blommor! Typiskt stadsflickor, negligerar farorna i skog och mark. Monstren står kvar upp på kullen, stirrar och tuggar eftertänksamt över dramat de just bevittnat. Frugan är ofin nog att fråga om jag blev rädd. Jag? Pöh! Nej nej, jag tänkte mest på flickan. Yeah right, säger frugan och tillägger: Minns du filmen Turist, huvudrollsinnehavaren där gjorde också ett val.

Och det minns jag ju, men det här var ju en helt annan sak, dessutom blev jag ju uttagen till kustjägarskolan, så rädd, jag?! Rädd?! Nej, nej, nej! Så d så!