Ord gör ont

”Hon är ju inte alls så smal i verkligheten som hon ser ut på alla bilderna.”

Kommentaren viskades i en grupp om tre på minglet efter Klara K-dagen och kvinnan med det kommenterade midjemåttet hade just bidragit till en synnerligen viktig eftermiddag.

Temat för dagen var Tipping Point för jämställdhet, vilket syftade till att vi faktiskt har jämställdhet inom räckhåll. Om vi vill. Lagarna finns på plats. Kvinnor är utbildade och redo att kliva in i både ledningsgrupper och styrelserum. Men varför händer det inte?

Vår tes är att vi alla motarbetar det, helt undermedvetet. Blinda fläckar skymmer sikten.

Ledarstudion illustrerade våra fördomar i ett drama, som vi kallade just Blinda fläckar, byggt på den mycket omskrivna rapporten om Hans/Hanna-studien. Föreställningen blev ett knytnävsslag rakt i mellangärdet, eftersom det blev obehagligt tydligt hur omedvetna vi är om hur vi dömer varandra och varför. Och att vi alla gör det. Att vi alla är sexister. Jag med. Och du med.

Hur blev det så? Och hur ändrar vi det?

Det är förstås omöjligt att själv se sina blinda fläckar. Gjorde man det vore de inte blinda… Därför behöver vi hjälpa varandra.

Precis som en av kvinnorna gjorde som stod i gruppen ovan, där man viskade om en annan kvinnas storlek.

”Men hörrni, så kan vi väl inte säga? Vi har ju just hört hur skadligt det är när vi pratar så om varandra. Jag har hört att hon är en fantastisk ledare.”

Det finns alltid en risk att det blir lite dålig stämning när man är den som påpekar ett övertramp, men varje gång vi låter bli backar vi ett steg längre bort från ett jämställt samhälle.

Jag hör ofta kommentaren om bara kvinnor inte var så taskiga mot varandra så skulle jämställdhet komma i ett nafs. Så är det naturligtvis inte. Däremot behöver vi förstå på vilket sätt vi är med och upprätthåller det väldigt komplexa normsystemet som leder till så skev maktfördelning. När vi kommenterar en annan kvinnas runda former förnekar vi oss själva en lussekatt eftersom vi erkänner smalhetsnormen som viktig nog att kommentera och döma efter. Detsamma gäller förstås alla förflugna kommentarer om hur kvinnor klär sig, vem/vilka hon ligger med, hur mycket hon jobbar vs hur mycket tid hon ägnar åt familjen.

Om vi jämför med medborgarrättsrörelsen i USA så finns det ett ögonblick som i historieböckerna anges som avgörande. När Rosa Parks vägrade flytta på sig i bussen. Systemet föll när de svarta vägrade vara med att upprätthålla det. Det gör inte svarta till medbrottslingar av strukturen och inte heller försvann rasismen. Det finns mycket som haltar i jämförelsen, men ändå. Utan våld kan inte en maktordning upprätthållas om inte de underordnade hjälper till.

Därför blev jag så glad när jag hörde hur det viskande samtalet slutade.

”Men herregud vad jobbigt! Jag är alltså också en som kommenterar hur andra kvinnor ser ut. Tack för att du sa till!”

Vi har alla varit den där viskaren och vi menar sällan något illa. Men när många viskar samtidigt blir skadan enorm. Se bara på Monica Lewinsky! Vi tog oss alla rätten att ha roligt på hennes bekostnad, då för snart 20 år sedan. Viskningarna ekar fortfarande i hennes huvud och höll på att kosta henne livet. Att ge henne Pingvinpriset och att få höra hennes historia är skälet till att jag inte kan vänta på det nya året. Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna stoppa viskningarna, både de röstburna och de digitala, genom #pingvinkraft.

Se bilderna från Klara K-dagen här och läs om #pingvinkraft här.

Du gillar kanske också...