En f.d. karriärist blickar tillbaka och bekänner

Psykolog, personaldirektör, marknadschef, vd och sedan eget konsultbolag. Det låter bra, tycker jag. Och styrelseledamot lite här och där och varit med och startat företag. Börjat med två tomma händer och kämpat mig fram, alldeles ensam. Bott i Paris, London och Bryssel. Fått böcker publicerade, på flera språk. Bra jobbat Lars Einar, ensam är stark!

Gott så. Kanske. Men var jag så ensam och stark? Egentligen?

Min mor, Astrid, hade sina mål för mig och mig trodde hon på. Slashasen som inte klarade skolan. Men jag klarade ju allt hon sagt och ville, till sist. Och Fröken Åsa i skolan, 1-3 klass. Vilken kvinna hon var, förstår jag nu. Hennes tålamod och stora famn, och att hon lät mig gå kvar, trots att jag var rädd för allt och hade min sorgliga statistik av skolk och ”sjukdomar”.

Mitt första fasta jobb blev på Institutet för Tillämpad Psykologi, ITP, i Saltsjöbaden. Och jag hittade en ”ny mamma”, Kerstin, den 65 årige ekonomichefen som ”adopterade” mig. Kerstin stöttade mig när jag kände att det här jobbet klarar jag inte. Psykolog vid 27 år, är inte det lite ungt? Jo, det är ungt, sa Kerstin, med du klarar det, du är stark nog, du är duktig, du duger gott! Och Kerstin fanns där.

Hamnade på Svensk Filmindustri. Personalchef. Jag som inte kunde någonting om arbetsrätt och förhandlingar. Men det gick hyggligt, tills en dag. Löneförhandlingar. Biografanställda och huvudkontoret. Jag som lider av dyskalkyli. Ay caramba! Vad göra? Laila så klart. Personalchefen före mig! Satt i hennes trädgård en varm vårdag. Laila räknade om och räknade om, tog bort och lade till. Avtalet i hamn och jag fick beröm av min chef, ”ett bra avtal” Lars Einar!

Jag kom till Apple Computer. Först Stockholm sedan Paris. I Stockholm gjorde Anki allt det arbete jag inte kunde eller ens förstod. Jag kunde ju ingenting om personaladministration och internationella företag. Själv var jag på ledningsmöten, hade inte tid med ”småsaker”, dessa tog Anki. Flyttade till Frankrike. Där i Paris, hittade jag en utomordentligt duktig och kompetent människa, en assistent! Assistenten, Patricia, tog över och gjorde utvecklingskatalog för samtliga chefer i Europa, planerade events och skötte min och familjens privata ekonomi. Jag hade inte tid, jag var på resande fot, jag var på ”strategiska möten”. Cannes, London, San Francisco, New York, Berlin. Och bodde i sviter gjorde jag, och hade bil som hämtade och lämnade. Lön? Tja, 3 gånger mer än Patricia som kämpade på kontoret.

Efter det, en konsultkarriär, några böcker. Kvinnorna? Tja, utan Maria K på förlaget hade det inte blivit någon första bok. Jag träffade fler män, tröstlösa möten med förläggare, som tyckte det var ett intressant ämne, sexism och jämställdhet, men, nja, sa gubbarna, nja lite smalt kanske och vem läser ”sånt där”? Maria, läste ”sånt där” och hon tog tag i PR-sidan, och pang, jag var på väg mot seminarier och flera böcker. Sålde mycket bra och boken översattes till danska, isländska och engelska och ja, det var kvinnor som drev på även på de andra förlagen. Pocketboken 2010? Förläggaren Marie L säger i bilen till Göteborg, ”vi gör en pocket”. Bara så där. Rakt på.

Ekonomi? Dyskalkyli? Utan Ellen på Handelsbanken, ingen ekonomi. Utan Ellen hade jag, som är och förblir en obotlig slarver, varit i konkurs för länge sedan. Ingen som helst tvekan om den saken. Och sedan snart 20 år har jag curlats av min fru Greta. Jag har inte ens internetbank, Ellen och Greta säger nej. Jag får en gul handskriven lapp varje månad. Detta är du skyldig att betala in till Gretas konto. Och idag ska jag få nya skor. Av Greta!

Och jag är far till två barn. Vuxna nu. Den ena har eget företag, den andre är salescoach. Ingen av dom hade varit där dom är idag utan sin mor, Gabriella. Hon var nämligen där HELA tiden. Hon tog utmaningarna, som det är att uppfostra barn. Hon tog vardagen. Jag hade inte tid. Var på resa och satt i ”viktiga möten”. Men jag tog med mig barnen till Skansen och McDonalds ibland. Roliga pappan. Försökte köpa mig fri, men det finns inga prylar i världen som ersätter närhet och vardag. Barnen. Jag lämnade dom många gånger, men dom lämnade faktiskt aldrig mig.

Alla dessa kvinnor ja det finns fler, utan vars hjälp jag hade, ja hade gjort vadå? Jag har ju haft kvinnor som sopat, curlat och plockat upp efter mig hela livet. Och ibland undrar jag vad mina barn kommer att säga den där dagen jag förenar mig med min far och mor, där borta i Hades. Jag undrar vad eftermälet blir? Kanske att det var kul att gå på McDonalds med gubben?

Men idag. Unga karriärister, männen, pojkarna. Idag är det väl annorlunda? Dom delar väl på ansvaret? Om inte så kan jag rekommendera Skansen, Liseberg eller Gröna Lund när strategimötena är slut. Eller varför inte läsa en bok med dina barn, jobba lite mindre, ta ut din del av föräldraledigheten, eller bara umgås? Inte konsumera, bara umgås. Prata kanske?

Och kan ni tänka er? Dom här kvinnorna ovan, gjorde alla karriär samtidigt som dom duttade med mig. Utan kvinnorna stannar hela samhället, så grabbar, låt oss släppa fram dom nu till styrelser och tunga befattningar inom hela arbetslivet. Och befordra en kvinna nästa gång, om du har den positionen.


Häng med i diskussionen! Följ och kommentera gärna på Facebook.

Du gillar kanske också...