När vi tillåter och blundar

På föreläsning på universitet får jag frågan: Hur ska man veta att det är ett ”bra” företag att arbeta på? Ett bra, du vet, ett med normer och värderingar som handlar om människor och hur vi beter oss?

Att frågan kommer upp är ju inte så konstigt, dels är den ju ständigt aktuell, men framförallt eftersom rapporter om sexuella trakasserier på E.ON och Telia kom i veckan. Det frågas, framförallt, men inte enbart, av unga kvinnor. Dom är alltså oroliga. Jag  har funderat på det här med kvinnor och män. Skillnader. För det finns många. En sak, som jag brukar få mig till livs, är ju att vissa män stjäl kvinnors idéer. Men inte vet jag om det finns många sådana män. Inte för att jag någonsin gjort det, stulit alltså, men ”dom andra”…

En sak vet jag dock säkert. Sexuella trakasserier förekommer i arbetslivet.

Och det är inte enbart män som ägnar sig åt dylikt, det finns kvinnor också, men där är min erfarenhet begränsad. Dom uppdrag jag haft, där jag ombetts ”lösa problemet”, har uteslutande handlat om mäns agerande. Män i grupp. Ty monstret bor i gruppen (som poeten Teddy Larsen skrev.) En och en, eller ensamma, är män mer hanterbara. Trevliga rent av.

Men, gruppen styrs alltid av en man som anses ha mer makt än dom andra. Dvs någon du skall hålla dig väl med. Denne man sitter i ledningen eller har ”tillstånd” av högre chef att agera som han gör, inte sällan för att han gör bra affärer eller har ett starkt nätverk. Han kan vara ”någons pojke” som vi säger, dvs en ännu mäktigare man som backar upp honom. Alltså, inte i själva utövandet av trakasserierna utan mer allmänt. ”Christer är en av Björns pojkar, han kan göra nästan vad han vill.” Så om du då skall göra karriär, så är det bra att du är polare med Christer. Osv. Ja ni fattar, eller hur? Det är alltid så att ”problemet” är känt sedan tidigare och när en sådan som jag kommer in så har någon/några tyckt att ”nu räcker det, nu har det gått för långt.” För, det vet vi ju, lite skämt så där, en liten flirt kanske. Det får ni kvinnor faktiskt tåla.

Jag har mött ett stort antal kvinnor som undrar hur man ska hantera sexistiska chefer, varför detta förekommer och varför det ser ut som det gör på vissa arbetsplatser. Svaret är enkelt. Det ser ut som det ser ut, där ute i arbetslivet, därför att vi alla, tillsammans tillåter det. Ni vet, det där med ledare och ledda.

I vissa branscher har kvinnor lägre löner än män och barnmorskor lär tjäna mindre än bilmekaniker (hörde jag från en kvinna för ett tag sedan). Så är det säkert. Varför? Jo, för att vi tillåter det. Min vännina den f.d fackpampen (LO) brukade säga att det är väl klart att inte facket slåss för kvinnolöner, det är ju bara gubbar i toppen och dom bestämmer. Deras intresse av kvinnors löner är minst sagt lågt. Sa LO-kvinnan.

Och på tal om facket. Kommer ni ihåg kampanjen, ”Vi tar fighten” som Kommunal skrek om för ett antal år sedan, innan pappa Persson, då statsminister sa, att ”Nu räcker det.” Och då tog det slut. Fighten mot sexuella trakasserier? Kanske dax att ta den?

Landet skall få en jämställdhetsmyndighet så att olika initiativ kan samlas och kampen fokuseras. Kvinnorna behöver hjälp och när männen inte ställer upp så får det bli en myndighet. Och det kanske funkar för det kanske inte går på något annat sätt. E.ON och Telia är inte ensamma om problemet. Långt därifrån, jag har ett tiotal arbetsgivare, företag, på min lista.

I slutändan är det en människa, chef, man eller kvinna, som tillåter eller blundar. Och, det finns inte särskilt dåliga och slaskiga, genomruttna företag/organisationer, men det finns bra arbetsgivare med dåliga avdelningar och dåliga arbetsgivare med bra avdelningar. Det är alltid en personfråga oavsett hur många policys och värdegrundsdokument vi tar fram. Och det kan jag väl hälsa förövarna – att händer det min fru eller dotter, då kommer jag med baseballklubban. Så primitiv är jag, innerst inne.

(Texten innehåller generaliseringar och ironi. Känsliga läsare varnas.)


Kommentera gärna på Facebook.

Du gillar kanske också...