Manlig pseudoalstring

I mitt förra inlägg skrev jag om hur vi kvinnor i forna tider besatt en unik kompetens, som i landet längesen var den mest eftertraktade – att ge och upprätthålla liv. I vår värld är detta inte längre något märkvärdigt. Det är något som tas för givet, som inte är mer betydelsefullt än att en ung kvinna kan tvingas uppleva sitt livs viktigaste ögonblick i baksätet på en bil, på väg till ett BB som inte ännu lagts ned. Idag anses det viktigaste kunnandet, de viktigaste egenskaperna, förkroppsligas av mannen. ”Det saknas kompetenta kvinnor” är en mening som återupprepas ofta när ämnet kvinnor och representation i beslutsfattande församlingar är på tapeten.

Såhär i samband med internationella kvinnodagen vill jag nu passa på att berätta om när mannen var pionjär i en kvinnodominerad värld. När mannen ville göra karriär, så att säga, på vår planhalva.

I den grekiska mytologin skapas världen inte av en manlig gud, utan av gudinnan Gaia – jorden. Jo, det är sant! Det fanns ingenting innan henne. Hon skapade sig själv ur intet och sedan en hel radda gudar och gudinnor som förkroppsligade naturen – himlen, havet, natt, dag osv. Och gissa hur hon gjorde. Hon födde dem. På klassiskt kvinnligt vis. Det som hände sedan, var att hennes förstfödde son, Uranos (himlen) gärna ville avancera. I sagornas värld är ju allt möjligt – så Gaia gifter sig med sin son, och de blir jämbördiga. De får sedan barn tillsammans, så som barn normalt sett blir till. Men Uranos nöjer sig inte med detta, utan börjar göra uppror mot Gaia. För att göra en långtråkig historia kort och kärnfull, så lät Gaia kastrera Uranos och kastade hans könsdelar i havet. Det är då det händer: upp stiger gudinnan Aphrodite ur havets skummande våg. Det som nu hänt är något revolutionerande. Uranos har liksom lyckats få barn utan att ha haft sexuellt umgänge med en kvinna. Fenomenet kallas manlig pseudoalstring, ett begrepp myntat av litteraturprofessorn och experten på nordisk mytologi – Margaret Clunies Ross.

De flesta har säkert hört historien om Uranos avskurna penis och ingen lär väl ha missat hur Adam föder Eva genom att offra ett revben, men frågan är hur många av oss som sett detta för vad det är: en en manlighetens framryckning, ett övertagande av den ursprungliga skapande kreativa kraften, så som den då tog sig ut.

Många skapelsemyter förvanskades och nedtecknades de sista årtusendena före vår tideräkning och framöver. Bibelns gamla testamente är en sådan text, och i den finns som bekant en äldre myt där man och kvinna skapas som jämlika. Uranos, i den grekiska mytologin är en produkt av författaren Hesiods kreativa penna. Han hade ingen kult, inga tempel, inga följare, i verkligheten. Han är den första manliga, självgenererande föräldern. Hans efterföljare, grekernas supergud Zeus får av ett orakel rådet att se upp med gudinnan Metis, enligt myten både klokare och smartare än Zeus själv. Hon skall komma att föda barn som kommer att utmana Zeus om makten. Särskilt Tritogenia; ”liknande fadern i styrka och mod…”, och Athena, den mäktiga gudinnan. Detta leder till att Zeus sväljer den gravida Metis hel, och när tiden är mogen, själv föder Athena ur sitt huvud.

Zeus födde Athena ur sitt huvud.

Här i Norden har vi en direkt parallell i den mytologiska kungssläkten Völsungarna. Völse är en hästpenis i den Nordiska mytologin, och den första Völsungen är av fader född men moderslös, då modern visat sig vara oförmögen att alstra avkomma. Völsungarna kan, fritt översatt, kallas ”penissönerna” precis så som Aphrodite blev den påhittade himmelsguden Uranos penisdotter i Hesiodos gestaltning av skapelsen.

Nästa steg i utvecklingen mot en manscentrerad tankevärld, är idén att kvinnan inte är den verkliga modern, utan fadern. Hon är blott ett kärl för mannens säd, ett växthus, en kuvös. Den grekiske historikern Diodoros berättar om hur kvinnorna på Korsika fick föda i ensamhet, emedan maken med full uppvaktning vred sig i imiterade födslovåndor. Denna sed kallas couvade. Tidigare en vida spridd företeelse. Marco Polo stötte på couvade i Kina, Strabon bland Iberierna. Vittnesmål finns också från ”Ostindien, Kalifornien, Västindien, Brasilien, västra Afrika med flera länder”. På Nya Guinea avslutas ritualen på följande vis:

”På den sjunde dagen av sin prövning kom kvinnan till hans hydda… det var första gången hon besökte honom. Hon lämnade över sitt nyfödda barn…en son. Han log, och tryckte barnet mot sitt bröst, och gav honom di, för det var hans”.


Vill du kommentera? Välkommen till vår Facebooksida!

You may also like...