Möte med aktivister – Guatemala dag 3

Dalila Mérida, från fackförbundet CUC, är terroriststämplad av näringslivet för att hon
kämpar för plantagearbetarnas rätt att få ut sin pension. 

 

Idag är vanmakten stor. Flera starka möten med livsöden som förtjänar mycket större utrymme än den här texten. Modiga människor som häktats för att de driver fackliga frågor (jo, Guatemala har ratificerat ILO 87, men varför följa lagen när man blir så mycket rikare om man låter bli?). Människor som riskerar att dö för att de kräver oberoende domstolar, förordar rätten till sexuell och reproduktiv hälsa eller kämpar för att få fortsätta att odla sin mark.

Människor som möter oss i hopp om att vi kan stärka deras ställning, skydda dem och bidra till en förändring. Jag vill inte göra dem besvikna

Guatemala är som jag nämnt tidigare ett rikt land. Och potentialen är enorm. Om infrastruktur och statliga institutioner fungerade bättre skulle fattigdomen helt kunna utrotas här och köpkraften skjuta i höjden. Trots det lever mer än halva befolkningen just i extrem fattigdom.

Minimilönen är 2620 quetzales/mån (3163 kr/mån), vilket inte ens räcker till hälften av de förnödenheter man behöver under en månad. Vissa basvaror är dyra här eftersom det inte finns någon konkurrenslagstiftning. Det finns bara ett annat land i Latinamerika som tillåter monopol, kartellbildning och importförbud. Cuba. Härligt sällskap.

Men trots den låga minimilönen så är medelinkomsten i landet (ja, i landet!) är 1500 quetzales/mån (1800 kr/mån). Så väldigt många tjänar alltså betydligt mindre.

Sätt det i relation till att Guatemala har näst flest privatjets i Latinamerika, så får du en bild över inkomstklyftorna. Man har också en av världens lägsta skatter, på ca 11 procent.

Imorgon ska vi träffa representanter för näringslivet. Givetvis kommer ett stort fokus i diskussionerna ligga på hur de ser på sitt ansvar för samhällsuppbyggnaden.

Oligarkernas bolag betalar i princip ingen skatt alls. Gruvbolagen som konstant hamnar i konflikt med urbefolkningen, då de ignorerar ILO 169, betalar 1 procent i skatt. I princip drar de alltså inte in något alls till statskassan, men kostar enormt i lidande och i resurser som krävs för att hantera uppkomna konflikter.

Guatemalas motsvarighet till Svenskt Näringsliv, CACIF, finansierar Fondazion contra el Terrorismo (fonden mot terrorism). Ett privat initiativ bestående av främst f d militärer.

Deras uppgifter är att röja undan motstånd i form av urbefolkning, företrädare för fackföreningar och MR-aktivister.

En som fått känna på fondens styrka är Dalila Mérida, som arbetar för lantbrukares rättigheter i en organisation som heter CUC. Det är som en blandning av LRF och ett fackförbund.

Hon häktades för att hon hjälpte 250 pensionerade arbetare på ett gummiplantage att få ut den avtalade pension och sjukförsäkringen som företaget varje månad gjort avdrag för på lönen under de 30-40 år de arbetat. Istället för att betala häktades hon (och några av de gamla plantagaarbetarna). Hon släpptes dock, tack vare påtryckningar från civilsamhället, men reser med livvakt och får hela tiden motstämningar från Fonden mot terrorism. Kampen har pågått i åtta år och än har de inte fått sina pengar. 35 har redan hunnit dö.

Jag kan som sagt inte göra allt jag vill, men just nu lägger jag ner all min kraft på att se om det finns några svenska företag som handlar från San Gregorio Piedra Parada. Förutom gummi är de i oljebranschen och odlar rambutan (en sjöborrelik frukt). Och ja, även barn arbetar på plantagen.

Så kolla din leverantörslista!