Genomslag och förändring

Är på ett fint Klara-K seminarium på Rival, många bra talare och jag lär mig ett och annat. I kaffepausen kommer en bekant fram och pratar (fråga1): Du är väl helt uppbokad nu efter #metoorörelsen?

-Inte alls, svarar jag, det ringer varken mer eller mindre än tidigare. Jag har ju fått den där frågan några gånger den sista månaden och jag tror det beror på okunskap och ett uppvaknande hos dom som ”inte varit med” utan suttit på sidan om och tittat på. Dom där, ni vet, som tror att genomslag, vilket #metoo fått, och förändring hänger ihop. Som om något händer bara för att många blir medvetna om sakernas tillstånd. Det gör det inte. Finns inget självklart samband däremellan. Om det funnits, så vore det lätt att arbeta med attityd och beteendeförändring även inom områden som miljö, tobak, misshandlade kvinnor osv.

En annan fråga som jag fått är (fråga 2): När kommer näringslivet, dess toppar, och dess kvinnor att träda fram? Jag har svaren så klart, det är därför jag skriver denna krönika.

Fråga 1. Angående ”bokningar”. De företag som kontaktat och/eller kontaktar mig arbetar redan med dessa frågor sedan flera år tillbaka eller hade tänkt börja med arbetet innan #metoo. Dock, väldigt få kände till omfattningen av kränkningarna, mängden alltså. Efter att i mitt fall ha intervjuat ett hundratal kvinnor och arbetat med ett tiotal företag i just sexuellatrakasserierfrågan, så hade inte jag heller en susning om antalet. Vi kan undra varför.

De företag som inte kontaktar mig eller någon annan i ”jämställdhetsbranschen” anser förmodligen att dom inte har några problem och kommer med stor sannolikhet inte att tycka det i morgon heller. Eller så har dom faktiskt inget problem med dessa frågor. Är det möjligt kan vi ju då undra? Javisst kan det vara så. Och om det inte vore så, att det inte redan fanns ett stoooort antal projekt därute som rullar och går så skulle vi i branschen svultit ihjäl för länge sedan. Det är väl alldeles utmärkt att vi är igång och det visste ju vi som arbetar med detta.

Fråga 2. Att träda fram. Tja, hur lätt tror dom som frågar att det är att samla ”alla kvinnor” på ett företag och träda fram? Vad skulle hända efter det? Skulle ledningsgruppen eller VD få avgå? Samla en bransch? Finansbranschen kanske? Vem skulle ta det initiativet och stå som målvakt? Fin karriär efter det. Not. Naturligtvis lättare att få med ”alla” skådespelerskor eller alla kvinnor på Dramaten, även om jag inser att det finns bestraffningar på det bygget också. Och vad gäller ”näringslivets toppar” så ser jag inte att just ”topparna” är värst och jag vet, att dom inte vet, allt som händer i ett större företag. Det sitter andra människor i mellan och filtrerar så gott dom kan hela dagarna.

Så lösningen? Ja inte är det fler policies, stolta paroller, fler regler och värdegrundsarbete (vad nu det är) som behövs. I det korta perspektivet så räcker det så bra med de lagar som finns. Anmäl och åtala övergrepp. Och köp ut, avskeda mannen. Inte flytta på kvinnan som den gamla fina svenska traditionen bjuder. (Men visst, jag fattar att svinpälsarna kommer att akta sig ett tag framöver, men dom kommer tillbaka, eftersom dom undantar sig själva.)

I det långa perspektivet? Ni tänker på förändringar av attityder, beteenden och ageranden? Ja, då får vi nog sikta på nästa generation, dom som föds i morgon alltså. Och där får jag nog hålla med Konungen, det är i hemmet och eventuell uppfostran som det börjar och sedan förskolan, idrottsföreningen, skolan, sociala medier och så vidare. (Även om jag är tveksam till att just Konungen ska uttala sig i just den frågan.)

Sen kan jag ju undra hur vi kommer åt den stora massan av ”vanliga arbetare”, osynliga i debatten, och där har jag inte en aning hur det ska gå till. I så fall är det betydligt lättare att nå ”topparna”.

Okej då jag måste ändå avsluta med den gamla brasklappen (googla alla under 40): De flesta män håller inte på med detta, dvs klämmer, tafsar eller kräver sexuella tjänster. Ville bara få det sagt även om jag vet att ni är trötta på just den kommentaren.