Vi måste stanna upp ett tag

Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att skriva om #metoo och dess efterspel är som att dansa på den vassa eggen. Orden måste vägas och vägas igen. På guldvåg. Ett syftningsfel, ett ogenomtänkt ord eller mening och du, jag, är en idiot och har inte fattat någonting. Jag skriver. Men jag konsulterar en vän och får råd om formuleringar. Tänk efter före. Jag som enligt samstämmiga källor saknar impulskontroll skriver ändå.

Ingen jag känner förnekar att sexuella trakasserier och svinaktigt agerande existerar. Ingen. Jag har arbetat med frågan i snart 15 år och varit i arbetslivet i över 35 år. Jag har sett, hört och varit med i ett antal utredningar. Ofta står ord mot ord, och ibland har någon friats och ibland har någon blivit fälld. Men oavsett utslag och huruvida detta varit rätt eller fel så har det varit en utredning innan dom. Vare sig denna dom kommit från arbetsgivaren eller polisen. Vi har intervjuat ett antal människor, tittat på historik och bevis. Vänt och vridit. Det har ofta tagit lång tid och det har alltid varit svårt.

Nya tider nu. Nu går det fort. Anmälningar hanteras i både gammelmedia och sociala medier som bevis och domen är hård och avkunnas direkt. Svinet ska väck. Huruvida det följer något rättsligt efterspel tycker många är ointressant. Svinet är anmält och alltså skyldigt. Hur försvara sig mot anklagelser på sociala medier? Ja, det är upp till den som anklagas att bevisa motsatsen. Borta är eventuell preskriptionstid, borta är prövning och intervjuer/förhör. Det behövs inte längre. Vi vet det står ju där i rubriken och oftast är det endast rubriken vi minns. Måste vi inte stanna upp och se vad som är vad?

När min första bok ”En sexists bekännelser” kom ut så hade Aftonbladet en artikel om boken och en stor bild på två thailändska kvinnor som dansade runt en stång. Rubrik: Toppchef tröttnade på sexuella trakasserier. (Det där med toppchef kan ni skratta åt.) Under den stora bilden fanns en liten passfotobild på mig med texten: Engström. Det var 2005. Hade det varit idag och i sociala medier så hade ju en duktig hamster kunnat se och fatta att ”den där Engström, det är ett riktigt svin, såg du honom i tidningen han var tydligen tillsammans med kvinnor från Thailand”. Och det har jag alltså inte varit. Bevis för det? Har inga, ni får tro mig på mitt ord.

Vi tycker alla att vidrigheter ska avslöjas, bestraffas och upphöra, men om bestraffningen sker utanför de lagar vi kommit överens om efter århundradens arbete, är vi farligt ute.

Ingen är skyldig före dom och i domstol är bevisbördan inte den utpekades utan åklagarens.


Se Camilla Wagners kommentar på krönikan här.

Glöm inte att följa Klara K på Facebook för att följa och delta i debatten!