Att skrapa på ytan
#metoo ruskar om och många kvinnor vädrar morgonluft. Men långt ifrån alla. Inte mellan skål och vägg, då är flera kvinnor som jag träffar mer skeptiska när vi samtalar enskilt. Kommer verkligen något att hända? Frågas det mig. Och jag svarar det beror på. Svar i slutet av denna krönika utlovas, men först. När jag ser hur antalet seminarier och ”jämställdhetsexperter” förökar sig som amöbornas delningar, kan jag inte annat än fundera på vart detta ska leda. Djup och varaktig förändring av samhället och samspelet mellan kvinna och man? Skulle inte tro det. Jag ser, och hör, människor som för några år sedan var helt främmande inför frågan, numera bli belönade och stå överst på ”barrikaden”.
Men jag ser inte männen. Där ute på arbetskonferenserna, alltså. Jag ser dem inte på seminarierna, om det inte är obligatorisk närvaro. Men i debatterna är dom med. Ibland. Håhåjaja. Men jösses, dom här frågorna får väl skolan fixa?
Enligt Skolverket så är 57% av alla ”lärare” från förskolan och upp till årskurs 9 obehöriga. Förhoppningsvis snälla och välmenande människor, men det skulle förvåna mig om jämställdhet är något som dom är experter på. Jag ser inte någon förändring i skolorna. Väldigt lite händer med löner, mäns uttag av föräldraförsäkringen, mäns obefintliga vabbande. Enligt SCBs rapport 2016 (nästa rapport kommer juni 2018).
Så åter till frågan, kommer någonting att hända efter #metoo? Nja, inte på grund av #metoo i så fall. Jo en sak, naturligtvis, det har blivit svårare att trakassera kvinnor, men långt ifrån omöjligt. Det beror naturligtvis på var du arbetar. På ett huvudkontor i Stockholms innerstad eller hederlig arbetare inom industrin, ja se det är mycket stor skillnad. Och lägger vi till klassbegreppet så blir det ännu svårare. Men det gör vi ju inte så analyserna haltar. Kända trynen seglar omkring i media, men Stina Olsson i Svartbäck som arbetar inom den lokala industrin undrar vad som står på. Ni minns: Å flickorna i Stockholm demonsterar för jämlikhet…och jag önskar jag var med. Typ.
Så vad är då svaret på frågan? Jo, Svaret på frågan är beroende på huruvida vi vill skrapa lite på ytan eller ha ett jämställt samhälle i grunden. Skrapar på ytan gör alla vi konsulter i branschen, bråda och lönsamma dagar just nu, men om det är ett annat samhälle vi vill ha, behövs ett helt annat samhällssystem och dit är det mycket långt just nu. Längre än det varit på många, många år. Det betyder ju inte att vi ska lägga ner skrapandet, men vi ska nog inse att en ”revolution” efter ett upprop som #metoo, kräver hårt arbete av den gamla vanliga modellen. Just det, den som vi använt ett bra tag nu. Analys, diskussion, samtal, åtgärdsplan, genomförande och uppföljningar.
Skrev jag samtal. Just det. Mellan och tillsammans, träffas och prata i grupp, kvinnor och män: Så här gör vi! Det är en process, ett långsiktigt slit, precis som det varit i många år nu och där faktiskt stora förändringar har skett. Trots allt och tack vare kvinnors slit i frågan. Och det vet ju ni, det räcker inte med krönikor av detta slag eller enskilda seminarier någon gång per år. Att förändra attityder, beteenden, löner, chefstillsättningar, osv kräver hårt arbete och där saknas männen, politiken och i grunden, en äkta vilja.
Och kan ni tänka er, männen frågar också, men helt annat än kvinnorna: Törs man kramas nuförtiden? Frågar dom med ett lite blygt leende. Där ser man, herre jösses vilka kramsjuka krakar dom är, innerst inne.