skip to Main Content
Meny
Framtidens Folk

Framtidens folk

När jag kom in i jämställdhetsbranschen för 15 år sedan, via ett uppdrag på Skandia gällande sexuella trakasserier, så hörde jag ofta: ”Men snälla Lars Einar, bara 40-talisterna går hem så ordnar det sig, generationen som växer upp nu har en helt annan syn på jämställdhet.”

Jaha. Dom torde vara borta nu, en majoritet av dom där gamlingarna. I alla fall från makten. Vad säger vi idag? Bara 50-talisterna går hem så… Nja, kanske inte. Dom är också på väg bort. Den här generationsväxlingen som skulle förändra allt, kom nog av sig. Eller rättare sagt. Den har aldrig funnits annat än som förhoppning. Så att den här tron på att någonting ”löser sig med tiden”, ska vi nog glömma. Nu som då krävs hårt förändringsarbete, föredömen och om, jag skriver om, vi ska förändra någonting på djupet, så krävs extraordinära insatser i förskolan och från årskurs 1 till 9.

Händer det något där? Ja massor, fast kanske inte det vi hoppats på. Cirka 56% av ”lärarna” är obehöriga från förskolan till årskurs 9, och således intagna från gatan. Det är säkert snälla och trevliga människor, men jag tvivlar på att deras kunskaper i genus är speciellt stora. (Det är de för övrigt inte hos behöriga lärare heller, men liiite mer kanske?).

Jag har ju del i en hundpojke och dom vuxna som jag ser på olika förskolor under mina promenader sitter oftast med mobil och studerar något intressant medans barnen leker. Och, kan ni tänka, ”friskolorna” (ordet är intressant, jag vet inte vad dom är ”fria” ifrån?) har flest obehöriga och minst antal personal. Nu läser jag i tidningen Kommunal, senaste nr, att personal på förskolor bluffar angående hur många dom är på plats och arbetar. Den som är i tjänst med för stor grupp barn säger till föräldrar att kollegan är på toaletten, om någon förälder nu skulle ha tid att fråga (tidspusslet ni vet).

Såväl skolan som vården har problem med nyrekrytering av utbildad personal. Då går det inte att svamla om ”fler utbildningsplatser” som många politiker gör. Lönerna måste upp, utbildning krävas, barngrupperna hållas på så låg nivå som är hanterbart och fler personal på varje enhet/klass. Självklarheter, jag vet, men jag ser inte att det händer. Om alltså, jag skriver om, vi nu vill ha ett jämställt samhälle i framtiden och det vill inte alla. Men jag tror att många tror att alla vill, och det är ett problem i sig.

Strutsmentaliteten är tydlig. Barn repar sig alltid, bla, bla, bla. Annars får vi vill säga som några av våra ledande politiker: ”Oacceptabelt. Det här är inte den svenska modellen. Ordning och reda i skolan.” Fina ord, men inte leder det till ökad jämställdhet.

Siffror ovan från Skolverket.

Back To Top
Close search
Sök