skip to Main Content
Lars Einar Engström

Den tillåtande miljön

Eftersom jag arbetat med flera företag som har, eller har haft, problem med mobbing av olika slag och nivåer, från skämt och utfrysning till sexuella trakasserier, så kan jag slå fast att i samtliga fall där jag varit inblandad så har företagskulturen varit tillåtande. Trakasserier och övergrepp sker inte i ett vakuum och i en miljö som är förbjudande. Frågor om moral, etik, uppträdande, värderingar är frågor och ansvar för oss alla. Det visste ni säkert. Eller så visste ni det inte?

Men kanske AI-cheferna, som kommer runt hörnet, vill annorlunda, fast det beror ju på vem som programmerat dessa. Och vet ni vad? Mer än hälften av landets chefer mister sina positioner som chefer när AI tar över. Lika så gott med tanke på alla klagomål som brukar luftas kring just ”chefen”. (Mina yngre kamrater har lärt mig att ordet chef är gammalmodigt. ”Ingen är ju egentligen chef, liksom, alla är ju med och bestämmer, typ.” Yeah right…).

Att hålla fritt från mobbing och trakasserier ÄR också den viktigaste frågan för chefs- och ledningsgrupper. Det har det ju alltid varit, men det kanske inte cheferna vet? Dom ska ju arbeta på dagarna, har kanske inte tid med gnäll och klagomål?

När det gäller trakasserier så är det aldrig en ”enskild fråga som bara rör de inblandade”. Det är ALLTID en utmaning för hela gruppen. Men utan en drivande chef så går det inte att lösa dessa problem. Tystnaden segrar oftast. Nu senast inom politiska partier, som inom MUF (Moderaternas ungdomsförbund) och även inom vården, senast på flera ungdomshem, där tystnadskulturer har stängt till trutarna i flera år. Tills media kommer sättandes.

Policys och jämställdhetsplaner har ingenting med detta att göra. Bokstäver på ett papper. I en pärm. På en hylla. Strängare lagar? Hårdare straff, kanske? Nja, det finns ingenting som säger att hårdare straff minskar brott. Det är i det dagliga arbetet som problemet kommer upp. ”Hur beter jag mig och vad säger mina kollegor? Är omgivningen tillåtande eller förbjudande?” De män som trakasserar kvinnor har alltid en ”hejarklack” av andra män som stödjer, passivt eller aktivt. Från att delta själva, vara tysta eller skratta med. Detta gäller frågor över hela ”spannet”, från dålig jargong till våldtäkt. Kvinnor har, oftast, inte ingått i ”hejarklacken”, men har heller inte anmält. Med andra ord: passivt deltagande.

Den som tiger samtycker.

Men, förutom tystnad så finns det en faktor till. Alkohol. Det är sant som Katarina Wennstam skrivit att alkohol inte har någon ingrediens som främjar kvinnohat, så spriten är inget att skylla på, men… Jag bara konstaterar att det ofta varit ”fri bar” på arbetsplatser där jag arbetat med övergreppsfrågor. Alltså när det varit konferens eller personalfest och jag kan också konstatera att övergreppen har minskat i takt med lägre alkoholintag. Jamen, mänska! Herregud, ett glas vin, eller två måste man väl ändå få ta till maten? Varför då? Mänsklig rättighet, så klart. På de 10 svenska företag jag arbetat med i frågor kring sexuella trakasserier så har alkoholen varit inblandad i de flesta fallen. (Jo det finns några undantag på nyktra män som betett sig. Män? Ja, det har alltid varit män).

Och på inget av dess företag så har kollegor och chefer varit ovetande.

Det här gäller naturligtvis mobbing av alla de slag och som resulterar i att ett hundratal, möjligen fler, tar livet av sig varje år. I Sverige. Är det intressant? Knappast. För om så vore, så hade vill väl reagerat tidigare. Och så länge vi är likgiltiga så blir gränsdragningarna skumma, eller som min gamle kamrat Tord Ingmar brukade säga: ”Tål dom det, så tål dom det.”

Jag ser inte att ”nästa generation” är så annorlunda som vi vill och låtsas, och som den generationen själva tror. Och Lena Wägnerud, professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet, påpekar i en intervju i augusti 2018 att: jämställdhetsfrågorna har inte samma prioritet idag som på 1990 talet. Och i riksdagen står antalet kvinnor i princip still sedan valet 1994. Det har t.o.m. minskat något.

Så, inte vet jag varför jag skriver om den här frågan igen, och igen. Kanske för att jag vet att det här kommer att behöva diskuteras i många långa år framöver.

Back To Top
Sök