I söndagens SvD, (ledarsidan 31 maj, 2015) ser jag rubriken ”Mödrar som gör söner” och jag tänker, Tove Lifvendahl hann före mig! Och jag läser men ser att artikeln handlar om Jenny Nordbergs bok, ”De förklädda kvinnorna i Kabul” (Albert Bonnier förlag, 2014) och jag inser att Lifvendahl behandlar ett annat ämne. Eller? Boken är en sorglig historia om flickor i Afghanistan som kläs ut till pojkar, något som ger modern och hela familjen en helt annan status gentemot grannar och samhället. Att ha en son är status, flickor är andra klassens medborgare.
Jag funderar på Sverige. Vem eller vilka gör söner och män i vårt land? Vi alla tillsammans. Absolut. Och så klart Det Otäcka Internet. Dataspel. Media. Jovisst. Men vem och vilka möter våra barn dagligen i timmar? Förskolebarnen alltså. Ja inte är det män i alla fall. Skolverket visar på skrämmande siffror: I förskolan är 96% av pedagogerna kvinnor och inom grundskolan är 76% av lärarna kvinnor (vi misstänker att siffran är högre i 1-6, män brukar dyka upp i 7-8 och i gymnasiet) och 65%. av alla skolledare är kvinnor. Skrämmande siffror? Ja det är det om vi ska tro på forskningsrapporter som säger att barn är som mest påverkbara fram till 10-12 års ålder och därför behöver dom möta båda könen tidigt för att få en balans när det gäller kvinnligt och manligt agerande. Vi brukar ju anse att förebilder är viktiga och naturligtvis är dom som viktigast i tidig ålder.
Detta ställer ju enorma krav på kvinnorna på förskolan och i 1-6 klasserna och vi hoppas att dom har gedigna kunskaper i genus. Annars fostras ju en ny generation riktiga karlar och riktiga kvinnor. Eller?
Det är betydligt lättare att få in jämställdhetstänk i ”oförstörda” hjärnor och innan du kommer in i den där ledningsgruppen eller styrelsen som är alla våras våta dröm och mål (obs sista kommentaren är ironi). Det som sitter i ryggmärgen sitter och vi kan producera fakta och forskning tills vi blir blåa i trynet. Det som vi lärt i tidiga år går altid före fakta. Och kommer vi inte ”åt” de små, så blir förändringarna senare i arbetslivet marginella – om vi inte lagstiftar förstås. Om allt. Så hur mycket ska vi reglera?
Så vem gör de nya männen? Dom där som är helt olika den förra gamla unkna generationen som jag tillhör. Och hur får vi in männen i skolvärlden? Högre löner? Är pengar det enda som kan intressera män alltså? Och om dom kommer in, dessa män, då hoppas vi att dom inte är av den gamla sorten med en förlegad mansbild och med att dom har stora kunskaper kring människor och mänskligt agerande.
ANNONS