Det bjuds på saltinbakad oxfilé. Lena PH, Pernilla Wahlgren och deras Milf-gäng sitter vid bordet bredvid och stämningen är hög där på restaurang Teatergrillen i den pulserande Stockholmsnatten. Flott ska det vara när vi firar vår vän i finansvärlden som just fyllt år.
Själv funderar jag på vad det var jag sa.
Eller om det var sättet jag sa det på.
Något var det som fick Födelsedagsbarnet att tappa humöret och öppet deklarera att han ville sätta punkt för vårt samtal.
Nog vet jag att religion och politik är tabuämnen vid så här flotta tillställningar.
Men vi pratade ju bara om mitt jobb. Och om hans.
Och det är nog där skon klämmer för det är ju helt omöjligt att isolera diskussionen om hur företagen prioriterar och hur näringslivet beter sig från resten av samhället.
Det blir politik.
Vår dispyt handlade om i vilken ände man ska börja.
Det finns två skolor.
Min vän Födelsedagsbarnet tillhör skolan som strikt utgår från äganderätten som värdeideologi; definitionen av företagens syfte är att skapa värdetillväxt för sina ägare.
Skapa värde. Bygga tillväxt. Och utveckla verksamheten.
I den ordningen och självklart med hänsyn tagen till lagar och regler för marknad, arbetsrätt och miljökrav.
Ordning och reda på fabriken alltså.
När värdetillväxten väl är tryggad kan vi börja diskutera hur företaget kan ge tillbaka till samhället och bidra till att utveckla vår gemensamma livsmiljö.
I min skola gör man allt samtidigt.
Parallellt med att trygga tillväxt, skapa sysselsättning, betala skatteintäkter, följa lagar, affärsutveckla och minimera verksamhetens negativa påverkan på miljö och omgivande samhälle behöver företagen också bidra till en positiv samhällsutveckling i sitt dagliga värv.
Och detta måste ske under resans gång. Innan målgång och bokslut. Och inte, som min vän Födelsedagsbarnet hävdar, som en konsekvens av företagens värdeskapande verksamhet.
Jag menar att det är dags att vakna.
Ökad transparens gör att det inte finns någonstans att gömma sig längre.
Företagen måste bottna i sin egen verklighetsbeskrivning vid varje tänkbart möte och vid varje given tidpunkt. Om företagets dyrköpta corporate story-telling inte stämmer överens med verkligheten spelar det väldigt liten roll hur mycket företaget än ger tillbaka av sin vinst, hävdar jag med emfas.
Det visar inte minst dramatiken som följde alla avslöjanden om hygienföretaget SCA:s svågerpolitik och användande av privatflyg, fortsätter jag.
Att vd och styrelseordförande får sparken vittnar om den normförskjutning som skett i omgivningens acceptans.
Det är tydligt att det inte längre räcker med att hänvisa till revisionsrapporter och formella åtaganden för hur man beter sig. Man måste bottna i den verksamhet som pågår, och kartan måste stämma överens med verkligheten – för alla inblandade.
I det sammanhanget kommer tvivelaktiga affärer i utlandet, vidlyftiga bonusar eller bristande jämställdhet på hemmaplan aldrig kunna kompenseras av antalet SOS Barnbyar företaget byggt upp eller hur det går för tjejlaget i knatteligan som de sponsrar.
För att vara långsiktigt framgångsrik behövs en förståelse för hur företagen och deras samhällsengagemang byggs från grunden, och hur dessa två processer hänger ihop över tiden.
Vid det här laget har tjejbordet bredvid brutit taffeln och börjat diskutera hur de ska sitta för att alla ska synas i bild på den obligatoriska Kändisselfien. Min snygga karl får hedersuppdraget att knäppa bilden och det är nu jag säger det där som får Födelsedagsbarnet att ilskna till.
För någonstans kan jag inte låta bli att undra och nog förstår jag att frågan provocerar.
Men om du behöver ge tillbaka, finns det inte en risk att du tog för mycket?
ANNONS
