Det ilar som tandvärk i mig varje gång en kvinna lutar sig fram och liksom i förtroende viskar:
Men ska vi vara riktigt ärliga så är det ju ändå kvinnor som står i vägen för andra kvinnor i karriären.
I femton år har jag jobbat med jämställdhetsfrågor och just den är den mest seglivade av alla myter som cirkulerar. Den är svår att motbevisa och är i sitt uttalande nästan ett bevis på sig själv. Men den rymmer så mycket självförakt och framförallt är den ointressant som förklaringsmodell.
Uttalandet antyder att det är kvinnors beteende som är den enda förklaringen till ett ojämställt samhälle, medan männen kan fortsätta att styra världen.
Om kvinnor vore annorlunda så skulle allt våld mot kvinnor upphöra. Om kvinnor vore annorlunda skulle löneskillnader och fattigpensionärer gå upp i rök. Om kvinnor vore annorlunda hade inte gubbarna i Handelsbankssfären åkt på jaktresor…
Men nu är inte livet en skolgård med en ständig tjejerna-mot-killarna-lek, där det enda vi tjejer behöver göra är att sälla oss till killaget för att vara vinnare.
Ansvaret ligger inte i könet. Det ligger hos makten.
Ingen föds med genusglasögon, utan all kunskap vi har i frågorna om ojämställdhet har vi tillskansat oss och det åligger alla med makt att skaffa sig den.
I Sverige har vi kommit långt med lagstiftning som hindrar ojämställdhet och möjliggör jämställdhet. Organisationer jobbar hårt med att professionalisera processer för att se till att alla får samma möjligheter.
Men vem tar ansvar för attityderna?
Kanske är det dags för företag att anställa en CNO (Chief Norm Officer) som har till ansvar att utmana alla beslut ur ett normperspektiv. Att tvinga ut människor utanför normboxen och våga tänka nytt. Tänk till exempel det ledningsgruppsmöte när alla har bytt kön för en dag. Hur skulle diskussionerna gå till om männen hade läppstift och kjol och kvinnorna slips och kavaj?
Eller om man helt bytte miljö från styrelserummen med porträtten på tidigare ordföranden till pingisbordet på fritidsgården?
De flesta behöver inte gå fullt så långt för att komma utanför sin bekvämlighetszon, men poängen är att det är när vi är obekväma som vi kan få våra fördomar utmanade.
Det kan räcka med att läsa en bok om genus och ledarskap och diskutera den med sin arbetsgrupp. Att ha en värdegrundsfråga som diskussionspunkt vid varje ledningsgruppsmöte och – viktigast av allt – att ALLTID utmana schablonmässiga uttalanden som är kontraproduktiva för en normfri utveckling. Exempel på sådana är: Män kan ju inte göra två saker samtidigt. Eller: Det är kvinnor som är det största hindret för andra kvinnors karriärer.
ANNONS
