Händer det något utanför debattsidor, tv-studior och sociala medier?
Jag bara undrar efter 10 år i ”jämställdhetsbranschen”. Sa jag till min kompis feministen (kvinna).
Och jag fortsatte av bara farten: Jovisst är det debatt här och där och visst ska det lösa sig med kvinnornas löner och pensioner, och det ska bli kvotering till styrelser (kanske, eventuellt, liksom, i princip, typ) och föräldraledighet ska delas 50-50 (kanske, om några år, eller kanske inte ändå och vad händer med det fria valet?) och hon, han och hen, har införts (tror jag) och hatmailen som skickas till kvinnor måste stoppas (någon gång i framtiden blir det jakt på trollen och hårda straff, kanske, vi får se, den dagen den sorgen).
Och visst får vi någon ny lag ibland. Eller politiskt utspel, typ, bara vi får makten då ni!
Ja visst ska allt lösa sig. Så småningom, kanske inte idag, men sedan eller nästa generation, dom! Och visst har vi fler organisationer och företag som arbetar med (o)jämställdhetsfrågan idag än 2005. Och visst har vi några, två tror jag, dagis i Stockholm som arbetar med genderfrågor fullt ut. Visst.
I tio år har jag föreläst runt om i Sverige och i andra länder om sexismen och jämställdheten och samma frågor kommer upp på alla ställen. Nämligen punkterna här ovan och den ständigt lika aktuella frågan: Hur få fler män att bli engagerade, deltagande, ståendes upprätt och säga, det räcker nu. Det räcker med orättvisor och diskriminering och våld och enkönade gubbagrupper som jagar ihop och flyger företagsplan och fakturerar ut pengar ur landet.
Tio år?! Ha! Det är ju ingenting, lilla gubben, jag har jobbat med frågan i trettio år och det har hänt en hel del, ska du veta, men inte utan oss kvinnor, männen gör ju ingenting, men visst, det har inte hänt tillräckligt! Röt hon, feministen.
Jaha. Fick jag krypa in i stutabåset igen och skämmas. Komma här och komma. Tio år, jösses, tio år, det är ju som en svinblink i jämförelse.
I Göteborg 2006 satt jag i ett möte med några kvinnor som arbetat med jämställdhet i många år. Jag var positiv och såg möjligheter. Det här ska väl gå att fixa, utbrast jag övermodigt och manligt. Jo, jag vet, omoget och naivt. En av damerna såg på mig med trötta ögon, gäspade och sa att vänta tills du har hållit på i tio år, om du orkar så länge, så får vi se om du inte lägger av då och gör någonting annat. Hon var trött kamraten, men ändå liiite stridslysten. Och jag undrar om hon är feminist fortfarande. Det var hon då. Hon kanske har tröttnat nu? Lutat sig tillbaka.
Och nu sitter jag i Melbourne, Australien, och diskuterar dom där frågorna igen och media här skriver om kvinnolöner och pensioner, misshandel i hemmet, 80 till 100 kvinnor ihjälslagna av sina män varje år, diskriminering på arbetsplatser och sexuella trakasserier.
Och det har gått tio år och jag minns att jag vad jag tänkte den där gången i Göteborg: Stackarn, hon är slutkörd, det är klart att det kommer att bli stora förändringar. Och nu? Ja nu inser jag att hon hade rätt. Jag har tröttnat, jag ser inte att det hänt så mycket som jag trodde och hoppades. Vet inte ens om det lilla jag gjort haft någon som helst betydelse. Men visst, har jag påverkat en eller två gubbar så kanske det var värt resan. Fast min kompis Lotta säger att jag är bra!
Och jag svarar själv på rubriken ovan. Svaret blir Nej. För vet ni vad? Det räcker inte med att säga att det blivit lite bättre, vilket jag inte ens är säker på att det blivit, och det räcker inte med att tro att nästa generation blir annorlunda, vilket jag inte tror att dom blir. Och det räcker inte att arbeta med frågan i Stockholms innerstad och med en välutbildad stylad medelklass som bor i Vasastan eller på söder för att det är ”inne” att bo där.
Men jag gör mina möten och seminarier året ut och sen?
Ja sedan gör jag något annat. Varför inte rekryteringskonsult, executive search, där finns det i alla fall pengar i att hämta.
