– Brukar du och dina kompisar prata om jämställdhet när ni ses?
– Nä, vi brukar mest ses för att ha kul ihop.
Att majoriteten av de tillfrågade männen svarade nej på frågan om de brukar diskutera jämställdhet, var väntat. Deras förklaringar på varför var dessutom talande för att så många fortfarande definierar frågan som en ’kvinnofråga’.
Enkäten genomfördes inför seminariet ”Tipping Point för jämställdhet” på Klara K-dagen 1 december. Vi skulle diskutera varför (o)jämställdheten inte höll maktens män vakna om nätterna, och ville höra hur mannen på gatan såg på saken. En kille satte huvudet på spiken: ”Jag antar att vi inte pratar om det för att vi inte behöver det”.
Och visst är det så. Om ämnet ska komma upp naturligt måste frågan ha relevans för gruppen. Det är då en av de tillfrågade männen kommer på sig själv.
– Fast om jämställdhet också handlar om vem som ska vabba, fixa tvätten och hämta på dagis, då pratar vi ganska ofta om jämställdhet, resonerar han.
Att jämställdhetsutmaningen i samhället är en fråga som påverkar män i lika hög grad som kvinnor borde vara en självklarhet 2015. Det var också poängen med att vi på Klara K-dagen tog upp experimentet där de norska ekonomistudenterna värderar en toppchef olika beroende på om hen är kvinna eller man. Experimentet går ut på att halva gruppen får höra historien om den kompromisslösa och framgångsrika affärskvinnan Hanna, i den andra gruppen heter samma chef Hans.
Skillnaderna i gruppernas syn på den fiktiva chefen var otvetydiga. Överlag gillade studenterna Hanna mindre som person och ansåg dessutom att Hanna var en sämre ledare än Hans. Hans beskrevs däremot som handlingskraftig och en person som studenterna gärna vill jobba för och ta en öl med.
Resultatet i studien förklaras av studenternas föreställningar om hur en kvinnlig respektive manlig chef förväntas vara och visar på starkt befästa könsstereotyper.
Värt att notera var att det framför allt var de manliga studenterna som var negativt inställda till Hanna. Kvinnorna i gruppen värderade Hans och Hanna mer lika.
För egen del diskuterar jag jämställdhet mycket mer med mina söner än med min dotter. Vid 9-års ålder är hon redan fullt medveten om bristen på kvinnliga superhjältar i sagovärlden, att historieböckerna är fulla med män och att hon förväntas hjälpa till mer och ta större ansvar än sina bröder. Som tur är har hon också ett extremt rättvisepatos med krav om millimeterrättvisa. Det har inneburit att vi infört ett ambulerande schema för vem som hjälper till att duka, vattna blommor, göra kattlådan etc. I potten ligger veckopengen.
Det är en beprövad metod som fungerar precis lika väl i den stora världen som inom hemmets fyra väggar. Förändring åstadkommer vi genom att fastställa mätbara mål kopplat till resultat.
Det var också orsaken till att vi formulerade ett mål för Klara K:s årliga seminarium och prisutdelning – som var dömt att misslyckas. Vi hade satt som mål att det skulle komma minst 20 procent killar till vårt seminarium. Snittet på jämställdhetskonferenser ligger i vanliga fall på under 5 procent. Det förutsätter att män som medverkar som talare och i panelsamtal på scen inkluderas, i annat fall är deltagandet knappt mätbart.
Till årets Klara K-dag kom fantastiska 15 procent män. Det var verkligen en bedrift, och visst hade vi jobbat hårt med våra egna nätverk för att få männen att komma. Men det främsta skälet är det faktum att nätverkets kommersiella samarbetspartners återfinns inom traditionellt mansdominerande branscher som bygg, it och telekom. Det var när deras medarbetare bjöds in som männens deltagande sköt i höjden. Tack Cramo, Telia och Ericsson för det!
För oss som jobbar med att hjälpa företag och organisationer att se sina blinda fläckar och aktivt arbeta med jämställdhet som konkurrensmedel, var männens närvaro en stor seger. Att involvera männen i samtalet om hur samhället, du och jag ser på en person beroende på om hen heter Hanna eller Hans, är avgörande. Det är först när också männen ser ojämställdhet som ett hinder och en oacceptabel orättvisa som vi kommer att få till stånd en förändring. Det är då jämställdhetsfrågan upphör vara en kvinnofråga.
Och efter Klara K-dagen är jag hoppfull.
Den viktigaste personen i publiken var Jacob, 21 år.
Han kommer fram till mig efter seminariet och säger att han vill tacka för att jag bjöd in honom.
”Jag skäms så mycket för att jag inte visste det här innan”, säger han och ser uppriktigt ledsen ut. Sen tillägger han:
”Jag ska göra det till mitt uppdrag att bilda alla i min omgivning om det här”. Sen vänder han på klacken och går med beslutsamma steg.
Och jag tror honom och tänker att nästa år ska vi bara bjuda in killar i tjugoårsåldern.
