Innan jag kommer till dagens lärdomar behöver jag rapportera om middagen igår. Vi åt middag med den sk G4-gruppen, vilken består av katolska kyrkans ärkebiskop, ledaren för den evangelikala alliansen, rektorn för det statliga universitet och ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Rektorn dök inte upp, men de andra tre deltog vid middagen och svarade på våra nyfikna frågor.
Egentligen gav de alla i huvudsak samma bild som vi tidigare fått, med några få undantag. De var tydliga med att Guatemala är en korrupt stat och att mänskliga rättigheter bryts. Ändå kände jag mig redan tidigt ganska obehaglig till mods vid bordet. Kanske är jag överkänslig, men jag insåg snabbt att männen vid bordet alla hade maktpositioner och min osäkerhet handlade om ifall vi med vårt möte legitimerade fel personer. Droppen för mig var när ombudsmannen för mänskliga rättigheter hävdade att ett av de största problemen i landet var ”det perversa förfallet av kärnfamiljen”. Tack och lov utmanades han direkt av Gunilla Hallonsten från Svenska Kyrkan som undrade hur han kunde ta upp det som ett av huvudproblemen. Hans svar var att barn som inte hade kärleken från båda sina föräldrar gick med i kriminella ungdomsgäng som högg huvudet av människor. Där checkade jag mentalt ur det officiella samtalet och längtade väldigt mycket hem till mina tre skilsmässobarn som jag antar är ute och halshugger folk i min frånvaro.
Frukosten var mycket mer givande. Tre kongressledamöter besökte oss och jag fick samtala med Sandra Morán om hennes kamp att få igenom reformer som stärker majoritetens makt i den feodala kvasidemokratin Guatemala utgör. Hon är normbrytande på flera sätt. Bl a är hon den första öppet homosexuella kvinnan i kongressen. Du kan läsa mer om henne här. Vi diskuterade olika lösningar till en oberoende media och hur vi med teknikens hjälp kan kringgå det faktum att staten och de åtta familjerna äger alla radiofrekvenser. Vi behöver digitalisera landsbygden så att poddradio, bloggar och nyhetsbrev kan spridas. Mitt uppdrag blev att se vad svenska bolag kan bidra med.
Direkt efter frukosten bar det iväg till staden Antigua. Det var Guatemalas huvudstad fram till 1700-talet, då den begravdes i askan av ett vulkanutbrott och Guatemala City byggdes. Denna gulliga lilla hippiestad fick dock en ny lyster då vår guide berättade att hans förfäder varit slavar där under det spanska styret.
Väl på plats fick vi träffa flera kvinnliga företagare som visade upp sina hantverk. Många arbetade i kooperativ och i sina möten spred de också information om kvinnors rättigheter och delade strategier. Fem av dem delade med sig av sina historier, sina utmaningar och förutsättningar. Jag var helt tagen. Och skamsen. I den vita mannens högmod for jag dit i tron att jag skulle kunna dela med mig av kunskap och erfarenheter som de kunde ha nytta av. Jag hade inget att lära dom. De var skarpa i sin analys och hade på många sätt kommit mycket längre i sitt tänk än vi i Sverige. Dessutom utsatte dom sig själva och sina familjer för fara bara genom att organisera sig. Här var inte hotet en ful och hatisk kommentar i sociala medier. Här kom hotet i form av privata säkerhetsbolag med k-pister, häktningsorder och misshandel.
Mitt uppdrag här kan bara vara att lära mig så mycket jag kan och sprida kunskapen om deras situation, inte sitta som en fet plantageägare med en cigarr i munnen och implementera våra tillvägagångssätt. Jag skäms. Senare under kvällen i baren klappade de andra representanterna på mig när jag bekände mina tillkortakommande. De försäkrade att vi alla går igenom den fasen där vi vill rädda världen. Jag kan acceptera det till en viss del. Men jag tror ändå att jag har ett eget överordnat komplex att bearbeta. Eftersom jag är kvinna kanske vi inte kan kalla det mansplaining, men väl whitesplaining. Det gör ont när glorian kraschlandar i pannan.
Slutligen åt vi middag med Iván Velásques. Han är advokat och tidigare domare i Colombia. Idag arbetar han som kommissionär för CICIG (Den internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala). Den är helt unik i sitt slag och rapporterar direkt till FN. Från det här mötet kan jag inte rapportera så mycket utan att sätta kommissionärens liv i mer fara än det är. Två saker slog mig tydligt under mötet, som var bland det största jag varit med om. Det första var: varför har t ex Obama fått Nobels fredspris och inte Velásques? Han försöker varje dag att återupprätta rättstaten med risk för sitt eget liv.
Det andra var mer själviskt. Mannen i fråga lever under ett ofattbart hot. Det dröjde lång tid innan mötet kunde börja och då hade hans säkerhetspersonal flyttat runt oss i det chambre separee där vi skulle äta middag. När vi väl satt oss inser jag att hans vakter valt en plats för honom närmast utgången. Jag satt mitt emot. Om någon skulle ta sig förbi vakterna satt jag väldigt illa till. Det har nog aldrig hänt tidigare att jag funderat på hur snabbt jag skulle kunna röra mig om en k-pist började skjuta. Bara i Guatemala. Världens tredje farligaste land (efter El Salvador och Honduras som ständigt kivas om första platsen).
Om gårdagen var en dag för kunskapsinhämtning, så var idag mer präglad av att förhålla sig till den kunskapen och inse både sina begränsningar och möjligheter. Bortsett från den jetlag som ingår får jag medge att jag slits mellan känslomässig utmattning och energisk överladdning. Imorgon ska vi träffa två arbetsgivareorganisationer. En modernare som kan vara intresserade av en förändring, och en konservativ som företräder de åtta familjerna. Den första ser jag fram emot, den senare är jag nervös inför. Återkommer imorgon!
Frukostmöte med kongressledamoten Sandra Morán. Här beskriver hon effekterna av att staten och storföretagen äger alla radiofrekvenser, vilket gör det omöjligt och olagligt för urbefolkningen att sända lokalradio.
I bakgrunden lurar vulkanen som ödelade hela Antigua för trehundra år sedan.
Här är mötet mellan Sverige och Mayakvinnorna. Här tolkades det inte bara mellan spanska, engelska och svenska, utan också på teckenspråk och flera urbefolkningsspråk. Kraften hos dessa går långt utanför entreprenörskap. Flera av de här kvinnorna har våldtagits (på riktigt), skrämts av militären, fått sina anhöriga bortrövade eller mördade och allt annat du kan tänka dig. Har du barn som inte orkar gå till skolan på morgonen ska du skicka dom hit. Bättre mangling i ödmjukhet hittar du inte.
