Idag har vi fokuserat på storföretagen och arbetsgivareorganisationerna.
Att näringslivet har en viktig roll att spela för samhällsutvecklingen är ganska givet för svenska företag. I Guatemala har man inte riktigt samma syn. Åtminstone inte det gamla näringslivet. Det finns några bolag som fattat. Bland annat träffade vi Banrural, en bank som fokuserat på urbefolkning i allmänhet och på kvinnorna i synnerhet. De har 6 miljoner kunder och en låneportfölj lika stor som statens budget. I snitt sparar kvinnorna 5 kr i veckan, men det blir ändå en liten krockkudde om något oförutsett skulle inträffa. I mötet fanns också andra representanter för det nya näringslivet, som arbetade för en fri press, starka fackföreningar och bättre utbildad befolkning.
Annat var det när vi på eftermiddagen träffade oligarkerna på CASIF, som är Guatemalas motsvarighet till Svenskt Näringsliv. Trots en fin presentation om prioriterade områden som de ville vara med och utveckla, så lyckades de inte svara på en enda fråga på ett övertygande sätt. De åtta familjerna har monopol på flera branscher, vilket innebär att man i Guatemala betalar lika mycket för t ex socker som man gör i USA. Trots att sockret är tillverkat i landet och man har en minimilön på 2500 kr/mån. Ett mobilabonnemang med bra surf kostar 600 kr/mån, vilket är mer än vad jag betalar i Sverige.
Oligarkernas bolag betalar inte skatt alls och i övrigt är skatten ca 11 procent. Staten har alltså väldigt liten budget, vilket får till resultat att flickor i snitt går tre år i skolan och pojkar går fem. CASIF såg inget behov av mer utbildning i landet. Däremot ville de sänka minimilönen (och då är medelinkomsten idag redan lägre än den redan fastställda minimilönen). De höll inte alls med om det var en skev maktfördelning av kapitalet i landet, fast en av dem av misstag sa ”vi som äger Guatemala.”
I ett senare inlägg ska jag försöka förklara viken makt de här åtta familjerna har över hela landet. De skojar inte när de säger att de äger Guatemala, även om det var en felsägning. Ska man göra affärer med någon av de här familjerna ska man definitivt se till att man har stor insyn, plats i lokala styrelsen och till och med en egen person på vd-stolen. Det har inte minst Millicom fått erfara.
Ambassadören Georg Andrén arrangerade en avslutningsmottagning för oss i residenset. Det var fantastiskt trevligt. Gårdagens stjärna Ivan var där, men här kom också en annan starkt lysande stjärna. Jasmine Barrios. Hon var den som ställde exdiktatorn Efraín Rios Montt inför rätta för folkmord och dömde honom för det. För detta lever hon under ständigt hot och tre försök har gjorts att ta hennes liv. Jag har en jättefin bild på henne från ambassadörens mottagning, men skulle utsätta henne för risk om jag publicerade den. Ni får helt enkelt googla.
Imorgonbitti avslutar vi det officiella programmet med först en frukost med ambassadören och sedan en presskonferens. Återkommer om det.
Coca-Colas forne ägare i Guatemala berättar på ett möte på Banrural om hur facket omvände honom till den ljusa sidan och hur han blev en bättre ledare. Han skulle dock inte rekommendera något utländskt företag att investera i Guatemala idag.
En oberoende media är avgörande för en demokratisk utveckling. Här berättar Martin Pellecer hur den progressiva delen av näringslivet gett honom kapital, men avtalat bort inflytande, för att säkerställa oberoende. Han är också feminist.
Vi fick lämna våra vapen utanför dörren när vi skulle träffa oligarkerna.
Vi i delegationen är inte särskilt imponerade. På vägen står det att CASIF genererar framtid. Det kanske stämmer, men inte för Guatemala.
