Nu är det nio år sedan som jag skrev för en antologi, där tolv män, under ledning av författaren Mats Söderlund, skrev om mäns våld gentemot kvinnor. Boken heter ”Våld till vardags” (Ordfront, 2008). Jag hade inte haft en tanke på att jag hade något med den frågan att göra. Jag blev nervös när Mats ringde, han trodde väl inte att jag…
För att försöka förstå något mer så läste jag Mona Eliassons bok ”Mäns våld mot kvinnor” (Natur och Kultur, 1997), där Eliasson skriver:
”Hot om våld är en företeelse som kvinnor måste ägna uppmärksamhet åt i sitt dagliga liv, oberoende av om de lever tillsammans med våldsamma män eller ej. Detta hot dikterar… hur de skall förhålla sig till vissa manliga arbetskamrater… Våldet är en mycket viktig del av kvinnors verklighet som ingen längre kan blunda för.” (sid 80)
Det är ju 20 år sedan hon kom med den boken, och problemet var inte precis nytt då heller. Fast nu är det väl ”dom andra” som är värst. De nyanlända. Riktiga svenska män sköter sig.
Har läst Eliassons bok igen och jag inser att det finns något inuti mig. En inre känsla av övertag som jag inte kommer över, fast jag försöker. Pojkar är bäst. Gener? Nej, knappast. Hemmet, skolan, samhället, alltså. Ett outtalat hot om att jag, som man, kan bara jag vill. Inte just nu. Men om. Då jävlar…
Men nej, jag har inte slagit och inte tafsat. Har faktiskt aldrig tänkt att jag skulle slå en kvinna. Men den där övertagskänslan finns där. Sitter i ”ryggmärgen”.
När jag tänker på det där. Sorg och skam.
Pojkarna och de ”vuxna” männen, dom som sextrakasserar på arbetsplatserna, tafsar i det allmänna rummet och dom som slår, hur känns det efteråt? För pojken/mannen alltså. Hur tänker dom?
I Vasaparken i Stockholm ser jag barn från dagiset. Små pojkar som leker med små flickor. Och jag undrar, vilka av dom där gossarna kommer att börja slå en dag?
Naturligtvis känner jag någon som ofredar. Enligt statistiken gör de flesta det. Det där är samma som med torterare. Var finns dom i fredliga tider i en demokrati? Ja, dom går här bredvid mig på gatan, är med på konferensen, finns i kompisgänget, i släkten. Precis som dom som förgriper sig på andra människor. Några av mina kamrater blir torterare när makten och politiken förändras. Men inte jag väl?
Intervjuade två människor på Brottsförebyggande Rådet i förra veckan. Enligt BRÅ (www.bra.se) så ökar kvinnors utsatthet. Majoriteten av våldshandlingar och våldtäkter begås av en förövare som oftast är känd av kvinnan, ja, men det verkar som hotet mot kvinnor ökar även utomhus. BRÅ är mycket osäkra på vad ökningen av anmälningar på festivalerna beror på. Är det ”dom andra”? Många säger sig veta att så är fallet. Bra, då slipper vi diskutera vår egen byk.
Det finns ett mörkertal i svenskt arbetsliv som handlar om mobbing och sexuella trakasserier där ”alla vet” men ingen säger ifrån. Jag vet. Jag har arbetat med frågan, sedan 2003, direkt och indirekt, på svenska företag. Inte många ”nyanlända” i dom grupperna jag mött. Däremot chefer som heter Lars och Bengt. Ursvenskar. Ja, även 2016.
Så små är vissa av oss män så att vi måste tafsa, slå eller trakassera kvinnor och vi andra, män, vi som inte slåss, vad gör vi?
Men, vi vet, vi pojkar, vad som är rätt och fel. Eller hur? Men rädslan för att inte få vara med är värre. Bättre offra någon annan, och varför inte en kvinna, det är bättre än att bli lämnad utanför den heliga mansgruppen.
Ingenting är så nära som tvärtom. (Sa min kompis Tasse häromdagen.)
