”Om ärkebiskopen kom gående på Fyrisåns vatten skulle någon fråga ’Kan hon inte simma?’”
Så lär en av Antje Jackeléns kolleger ha sagt om det drev som hon är utsatt för i sociala medier. Och så kan det nog vara.
När ärkebiskopen besökte Klara K:s Nätverk Uppsala var temat ”Att leda i motstånd” och Antje Jackelén berörde alla när hon delade med sig av hur hon upplevt sommarens tumult och vilka utmaningar hon arbetar med.
En ögonöppnare för nätverket var när ärkebiskopen beskrev det dubbla i när människor kom till hennes försvar på Twitter.
”Jag blir förstås väldigt glad över att känna stödet och att mina kritiker inte får stå oemotsagda i allt, men man får inte glömma att även det leder till en ökad polarisering. Jag ska ju leda alla.”
Att vara ärkebiskop är att inneha en maktposition och därmed är det naturligt att man blir utmanad. Men att vara kvinna och dessutom invandrare får onekligen tonen att hårdna ytterligare.
Själv hämtar hon sin kraft i sin tro och allra helst går hon ner i kryptan i Lunds domkyrka.
”Den är något alldeles speciellt. Där finns ett altare och en brunn. Det finns något väldigt trösterikt i att människor redan på medeltiden kom dit, rörde vid samma stenar, hämtade vatten att dricka eller döpa i. Där blir jag stark.”
Men hur länge orkar hon? Vill hon aldrig hoppa av? Nätverket ställer frågan som alla ställer sig.
”Nej, jag vill inte hoppa av. Det vore väl attan om jag som den första kvinnan på den här posten inte skulle klara det”, säger hon bestämt.
Vad svarar man på det? Någon måste ju vara den första och det är på många sätt svårt och otacksamt.
När hon lämnar nätverket för att hinna till det stundande prinsdopet vänder hon sig om i trappan och ropar till nätverket.
”Lycka till nu i ert ledarskap.”
