Historieintresset har alltid funnits hos mig. Alltsedan jag var liten. Som vuxen har jag dock fått det allt svårare att identifiera mig med min historia. Det har mer varit ”hans” historia, har jag tyckt. Efter några år i en mansdominerad bransch, började det kännas lite tråkigt – att ha ett brinnande intresse för något utan att känna att jag själv hade en plats. Det var mest kungar och krig varvat med kommentarer om vår marginella roll i skapandet av det alltmer framgångsrika samhället, och det elände som var vår, kvinnans lott. Vare sig det var kvinnliga eller manliga författare upplevde jag budskapet likadant. Jag kunde inte, och ville inte heller, identifiera mig med något av det där.
Det fanns ljus i mörkret – jag plöjde litteratur av feministiska, mer radikala historiker och tänkare, men jag hade hela tiden någon övertygelse som låg i det undermedvetna och skvalpade, som sade mig att detta var ju skönt att läsa, men tyvärr nog bara feministiska önsketankar, och inte att ta på allvar.
Men så kom Dan Brown med sin roman Da Vincikoden och allt ändrades i ett slag. Alla läste den, fastrar, farbröder, kolleger, vänner och bekanta. Och alla hade en åsikt. Männen var i regel en aning missnöjda medan kvinnorna var förtjusta. Det intressantaste av allt var reaktionerna från kristet håll; det skrevs spaltkilometer med detaljerade utvikningar om varför ingenting, absolut ingenting alls, kunde vara sant av det Brown skrev om Jesus och Maria Magdalena. Ett sådant pådrag! Om en roman!? Jag menar, OM det nu verkligen inte kan vara sant, varför blir man så himla upprörd?
Här vaknade något inom mig. Ett hopp. Tänk om! Tänk om något av det Marilyn French, Monica Sjöö eller Marija Gimbutas skriver skulle vara sant? För, alla är de diskrediterade, ansedda som icke trovärdiga. Det har inte bara varit jag som stämplat dem som feministiska drömmare.
Jag påbörjade mitt projekt; att gå igenom deras källor, för sådana fanns. Antikens historiker, arkeologi, etnologi, antropologi, mytologi, religionshistoria. I tre år höll jag på.
Vad hittade jag? Kvinnor och män har inte alltid varit ojämställda! Det är ett, relativt sett nytt påfund, (ca 10.000 år gammalt). Vid någon tidpunkt började det vända, och efter en process på några tusen år befann vi oss i ett samhälle helt dominerat av det ena könet – männen. Jag kan inte med några korta, snärtiga meningar sammanfatta hur detta gått till, det är mer komplext än så. Jag hoppas kunna dela upp elefanten i många, lagom stora bitar här på bloggen under våren, och på så sätt förmedla en bild av hur det kan ha gått till. Jag kan lova många, oväntade, förskräckande och fantastiska berättelser och fakta som kommer att förändra din syn på dig själv och din omgivning för alltid. Min bild av vår kvinnohistoria är stärkande för självförtroendet.
Vill du kommentera? Välkommen att göra det på vår Facebooksida.
