Introduktionsmiddag med delegationen och de lokala biståndsarbetarna. (Foto: Isadora Bennet)
1950 undertecknades Parisfördraget, också kallat den europeiska kol- och stålgemenskapen. Syftet var att med handel stärka relationer för att undvika krig. Avtalet, som var grundstenen till EU, undertecknades av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Italien, Nederländerna och Västtyskland. Det kan vara bra att komma ihåg det i tider då allt fler vill stänga sina gränser.
Nu ska inte den här texten handla om Europa. Den ska handla om Guatemala. Så varför börjar jag då med denna lektion i historia? Jo, för att påminna om att näringslivet alltid måste ta sin del av samhällsbyggandet om den ska vara varaktig.
Och det är syftet med den här, min andra resa till Guatemala. Vi reser med fem svenska biståndsorganisationer som alla har aktivt arbete i Guatemala; Diakonia, IM, Svenska kyrkan, Kristna Fredsrörelsen och We Effect
Och det finns mycket att göra. Trots att Guatemala är ett av regionens rikaste länder är mer än hälften av alla barn här undernärda. Kvinnor riskerar att fängslas om de får missfall, urbefolkning trängs bort från sina marker och aktivister för mänskliga rättigheter riskerar att mördas varje dag. Korruptionen är utbredd och straffriheten närmast total när det gäller brott mot kvinnor, barn och urbefolkning.
Det finns ett demokratiskt valt (nåja) parlament, men eftersom det inte finns några skatteintäkter har staten inga muskler.
I princip all makt finns hos näringslivet, som i praktiken består av 8-10 familjer. Deras företag (ca 1100) är av någon outgrundlig anledning befriade från skatt och hittills har de inte visat någon som helst vilja att få till en förändring.
Faktum är att de anser att de som kämpar för förändring är terrorister. Oavsett om det rör sig om en fackföreningsordförande, en representant för urbefolkningen, en svensk ambassadör, en representant från en biståndsorganisation eller en avdankad journalist på besök från Sverige.
Det kommer att bli en vecka med många spännande möten och jag ska försöka hinna uppdatera så mycket jag kan här på bloggen. Men nu måste jag släcka lampan och sova, för imorgon ska jag bli… nej, jag vågar inte skriva ut det. Ni får räkna ut det själva.
