Forskarna Michael Kimmel och Robert Brannon (New York University, Stony Broke) slog för ett antal år sedan fast att ett av manlighetens problem är att ”chansa och ge järnet”, går det så går det och går det åt helvete so what? Robert Wallace, (f.d chefredaktör på tidningen Rolling Stone), berättade för mig att i USA pratar man om OPM, Other Peoples Money, när man undrar varför det ibland genomförs märkliga affärer och satsningar på ditten och datten som – just det – går åt helvete. Och ja, det handlar om män inom finans- och bankvärlden. Intet nytt under solen.
Arbetsmiljöverkets rapport om genusperspektiv på olycksfall, som kom i veckan, pekar åt samma håll. Män chansar på byggarbetsplatser (och andra arbetsplatser), skadar sig eller förolyckas, (Kunskapssammanställning 2017:4). Under 2015 förolyckades 33 män och 1 kvinna på sin arbetsplats i Sverige.
I Danmark visar arbetsmiljömyndigheten Arbejdstilsynet samma sak. De senaste fem åren har 219 människor omkommit på arbetsplatser, 91% var män. Danskarna har döpt detta till ”Tarzan-syndromet”, vilket Dagens Nyheter har skrivit om här.
Mina egna erfarenheter är desamma. Oavsett om det handlar om gruvan i Kiruna eller försäkringsbolaget Stockholm.
Chansa! Kör hårt! OPM! Dö ung och bli ett vackert lik!
Hur mycket mer, hur många fler, forskningsrapporter behövs det innan vi alla inser att machomiljöer, oavsett bransch, behöver fler kvinnor?
Om vi inte får mixade grupper, mångfald således, på alla nivåer på våra arbetsplatser, och inte minst när det gäller miljöfrågor, så fruktar jag att Chris Rea får rätt när han trallar och sjunger:
This is The Road to Hell.