Tre idéer var skulle varje reporter ha med sig till redaktionsmötet varje måndag. Dessa skulle stötas och blötas med kolleger för att vi alla skulle få ta del av varandras kunskap i de olika ämnena.
Problemet var att när jag kom med mina idéer blev det knäpptyst. Ingen bekräftade med ett ”ja, det där fenomenet har jag läst om… du skulle kunna intervjua hen…” Förslag två och tre drog jag så fort att saliven sprutade bara för att med rödflammig hals få tystna och sjunka tillbaka ner i min stol. Jag var helt enkelt världens sämsta journalist. Dessutom blev det ganska tråkigt. Istället för att skriva om egna idéer fick jag göra utfyllnadsartiklarna.
Så på en tjejmiddag med kollegerna visade det sig att alla kände så. Jag hade varit alldeles för stressad i situationen för att uppmärksamma det. Vi kunde konstatera att tystnaden vi möttes av var avsedd för att vi skulle just tystna, medan våra manliga kolleger fick just den uppmuntran som mötet syftade till. Både av varandra och av chefredaktören.
Olika strategier diskuterades för hur vi skulle kunna komma tillrätta med problemet. Ett förslag var att vi alla skulle ha med oss en dildo till nästa möte och ställa den på bordet. ”Nu har jag också snopp. Nu får jag prata.”
Vi beslöt oss för att vänta med dildotricket och istället börja ge varandra uppmuntran och pepp på mötena. Worked like a charm.
Redan vid nästa möte bröt vi mönstret. Vi ställde följdfrågor till varandra och tog så mycket utrymme att till slut ville alla runt bordet vara med och diskutera. På ett möte ändrades vår arbetssituation till det bättre och tidningen blev bredare och mer relevant för fler.
Jag har tänkt mycket på det där. Det fanns ingen ondska hos de manliga kollegerna. De var bara inte medvetna. Och till deras försvar, det var inte vi heller. Vi köpte in i ordningen och skuldbelade oss själva. Fram till tjejmiddagen.
Det här hände för snart två decennier sedan, så varför tar jag upp det nu?
Jo, för skolorna har precis börjat och under sommaren har det kommit en doktorsavhandling (Nina Eliasson, Mittuniversitetet) som visar att flickor bara får en niondel av taltiden i klassrummen jämfört pojkarna. Fortfarande. Samma andel som på 80-talet när man först började mäta hur mycket taltid pojkar och flickor får.
Ingenting har alltså förändrats på drygt 30 år. Och ingenting kommer att förändras på 30 till om vi inte gör något åt det. För jämställdhet är inte evolution. Det är ett mål som bara uppnås genom medvetenhet och förändrat beteende.
Tips: Om ni vill mäta hur mycket taltid män och kvinnor får på era möten eller konferenser kan vi rekommendera appen Gendertimer.
Klara K verkar för ett jämställt arbetsliv. Gilla oss på Facebook här. Vill du även ha Klara Ks nyhetsbrev kostnadsfritt? Anmäl dig här.
Vill du kommentera? Välkommen till inlägget på Facebook.
