Vi har en utbredd sexism i Sverige (ökar den?) trots att vi alltid säger att vi är bäst på jämställdhet. Bättre än Rwanda? Men sexismen syns inte så tydligt, den kommer fram vid rekryteringstillfällen och vid lönesättning, i språket och när vi män bedömer någon utifrån kön istället för kompetens. Så har det varit länge och så kommer det att förbli om vi inte agerar.
När min första bok om sexism kom ut 2005 undrade en journalist om det var speciellt mansgrisigt i näringslivet. Nej, inte särskilt, svarade jag, det ser ut som samhället i stort. Jag hade kunnat sitta som militär eller universitetslektor och beskrivit samma sak.
I den boken namngav jag flera företag, där problem med sexism kommit upp till ytan. Men förlaget tog bort dem, eftersom man inte vill ha debatten huruvida det faktiskt var sant eller inte. Det var för tidigt. Frågan är om jag hänger ut dem, om jag skriver att det handlade om Skandia eller SAS, för det är knappast något unikt med dessa två. Och inom det militära har det under de senaste åren inkommit anmälningar avseende sexuella trakasserier. Och jag har stött på problemen på universiteten i Lund och på Chalmers i Göteborg. Listan kan bli lång och problemet har alltid funnits. En eventuell ökning beror på att kvinnor börjar ta sig in på alltfler nivåer och alla (läs män och kvinnor) har inte alltid lätt att acceptera detta. Trakasserierna är ett sätt att slå tillbaka, ett försök av män att behålla sina privilegier och bevara makten till varje pris.
Många företag och organisationer har hört av sig sedan 2005 och velat att jag skall komma och föreläsa. Det är nästan 90 % kvinnor som ringer och många är lite rädda. Rädslan visar sig på lite olika sätt. Alltifrån att de vill höra sig för exakt vad jag ska säga på seminariet, jag är kanske väldigt provocerande? De som ringer vill inte att det skulle upplevas som en ”pekpinne” gentemot männen på den egna arbetsplatsen. Några vill se min presentation först och ta bort några punkter och inte vara så provocerande. Men, jag lovar, män är också människor, känner igen sig i mycket av det vi diskuterar på seminarier och vill vara med och förändra.
Män som är chefer måste alltid föregå med gott exempel (jodå kvinnor också). Tänka på vad de säger och hur de agerar. Sätta stopp om man ser någonting som är snett. Peppa både kvinnor och män till att arbeta med kompetens som riktmärke. Har det blivit bättre de senaste åren. Utan tvekan. Finns det mer att göra. Absolut!
- Den lagstiftning kring diskriminering som vi har ska följas. Behövs inga nya lagar där.
- Flytta på män som inte kan sköta sig, flytta inte på kvinnorna.
- Lika ingångslön för lika arbete. Nej, alla företag har inte detta. Det anses, på vissa företag, vara en förhandlingsfråga när två 23-åringar från Chalmers, som inte kan speciellt mycket, söker arbete. Och den unge mannen får 1000 kr mer i månaden.
- Krav på slutkandidater av båda könen vid alla rekryteringar.
- Obligatorisk utbildning på företag och organisationer kring vad jämställdhet är och vilka regler som gäller.
- Delad föräldraförsäkring, 50-50.
Är det klart sedan? Nej, men det är en början.
