Sedan #metoo exploderade har jag genomfört ett tiotal konferenser med små och stora företag. Temat som alltid; ledarskap och jämställdhet. Och ett par rekryteringsguppdrag har det oxå blivit, där uppdragsgivaren gärna ”vill ha en kvinna på den här tjänsten.”
Intresset är på topp för dessa frågor, jodå, MEN, det var det innan #metoo oxå. Intresset alltså. Prata. Diskutera. Fundera. Men att göra och förändra? Liiiite lägre intresse för just det senare, då som nu. Jag ser ingen skillnad hos mina uppdragsgivare, de är företag och organisationer som redan arbetade med frågan. I stort eller smått. Det #metoo gjorde var att visa att problemet med män är större än vad många sade sig känna till. Lite HasseåTage över det där, om ni minns: ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaning om.” Fast det hade ju de flesta, visar det sig vid mer privata sittningar. Dock, det skall väl slås fast, angående mängden kvinnor som skrev på, att ett flertal signerade uppropen av solidaritet. Säger dom i alla fall när jag lyssnar på SR P1.
Ett antal kända män, och några okända, har fått lämna sina arbeten. Blev någon oskyldigt anklagad? Ja, en vet jag med säkerhet, han arbetade nämligen inte på arbetsplatsen när de påstådda trakasserierna skulle ha ägt rum. Sådant kan hända i denna fråga, likväl som det hänt i andra frågor på olika företag där jag arbetat. Men det är säkert undantag. Antalet svinpälsar är många och jag är tveksam till hur det ska bli färre sådana. Pessimist rent av. Upplysning och kunskap leder inte automatiskt till förändring. En riktig förändring kräver ju ett helt annat samhällssystem och där har hemmet och inte minst förskolan upp till grundskolan en stor roll att spela inför framtiden. Och då blir jag nervös igen. Enligt skolverket är så många som 56% obehöriga ”lärare” i för-och grundskola, att dessa skulle ha specialkunskaper i genderfrågor betraktar jag som uteslutet.
Frågor som jag fått och svar på dessa:
1. Får du fler förfrågningar om föreläsningar/konsultuppdrag efter#metoo? Svar: Nej. Motfråga från mig: Vadå, har ni på ert företag gjort något ”extra?” Förutom, den obligatoriska ” ja vi har sett över policys, värdegrund (urk) och vad som gäller hos oss.”
2. Hur få med männen? Svar: Inte vet jag. Fortsätta som tidigare antar jag. Man för man, grupp för grupp, avdelningar och organisationer, företag och ledningsgrupper. Motfråga från mig: Hur når vi stora grupper av män och kvinnor utanför ”medelklassen” och tjänstekvinnor och tjänstemän? I Karlstad/Värmland händer det mycket, det vet jag, (Marianne Nilsson, Region Värmland!) Men annars? Herrmiddagar kanske, som engagerar allt fler. Läser jag ibland om. Bättre än inget? Absolut.
3. Vad händer efter #metoo? Svar: Jag antar att vi i ”branschen” fortsätter som vanligt och tragglar på med föreläsningar, konferenser, debattartiklar och krav på att lagar skall följas. Business as usual. Eller?
4. Är det mycket diskussion när du kommer till arbetsplatser med många ”sexister?” Svar: På tolv år (sedan min första bok i ämnet) så har jag bara blivit inbjuden till tre företag som sagt sig ha uttalade tydliga problem med sexuella trakasserier. Två av dessa kastade ut mig (och kvinnorna) och tackade för kaffet, förövarna fick dock stanna och det tredje företaget var seriöst och vi fick bra resultat. Övriga, hundratals arbetsplatser och skolor, har varit intresserade redan innan jag bjudits in och jag har inte mött något öppet motstånd någonstans. Tvärtom faktiskt. Lite hjältegloria har jag ju fått, eftersom jag är man och pratar om jämställdhet. Och naturligtvis så har det suttit svinpälsar även på dessa företag. Men dom har varit tysta och nickat instämmande.
Mångfald, i dess rätta betydelse, lyser dock helt med sin frånvaro hos mina uppdragsgivare, även om jag försöker få in bredden. Alltså hudfärg, ålder, religion, sexualitet, könsidentitet, könsuttryck, fysiska och psykiska funktioner, ekonomiska förutsättningar, kulturell härkomst och etnisk tillhörighet. Men det kan ju bero på mig och mina tillkortakommanden oxå. Eller så kan vi, svenskar, bara ha en tanke i huvudet samtidigt och ta en utmaning, ett problem, i taget. Och ja, faktiskt, jag har arbetat i andra länder med större bredd i dessa frågor och med fler män engagerade än här i moderlandet.
