I sin iver att framstå som den allsmäktiga granskaren som även dyker ner i det obekväma har Uppdrag Granskning på kort tid gjort två rejäla magplask när det gäller sexuellt våld. Redan i försommarens program om Cissi Wallin och Fredrik Virtanen visade man hur lite man kan om våldtäkter, när man ifrågasatte offrets agerande.
När man i veckans avsnitt kartlägger ursprung hos lagförda våldtäktsmän visar sig redaktionens Clint Eastwood-komplex igen. I en valrörelse där integration är en het potatis och rasistiska och nazistiska röster blir alltmer högljudda sätter Uppdrag Granskning på sig sin cowboyhatt och osäkrar revolvern.
Problemet är att de missar målet.
Programmet avslöjar att nästan 6 av 10 lagförda våldtäktsmän har utländskt påbrå. Slutsatsen i programmet blir att antingen kan överrepresentationen förklaras med ursprung/kultur, såsom Sverigedemokraterna och NMR vill ha det till. Eller så beror den på socioekonomiska faktorer, såsom justitieminister Morgan Johansson säger.
Båda har givetvis fel. Olyckligtvis i det här fallet måste jag säga att Morgan Johansson har mer fel. Våldtäktsmän finns i alla samhällsklasser och det är ett stort svek av Morgan Johansson att avfärda personer som blivit våldtagna av mäktiga män. Särskilt när vi vet att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet.
Högerextremisterna får ett halvt rätt. Det handlar om kvinnosyn. En kvinnosyn som bygger på att män har högre status än kvinnor. Att män är värda mer än kvinnor. En maktordning vi ser i princip i hela världen. Vill man få en bild av kvinnohatet kan man gå till dessa partiers valmanifest, där Gilead (republiken i The Handmaid’s Tale) verkar vara en förebild.
Den kvinnosynen har vi i allra högsta grad även här i Sverige. Att säga att kvinnosynen i muslimska länder per se gör muslimska män till potentiella våldtäktsmän är inget annat än pur rasism. Det är lika befängt som att säga att svarta har rytmen i blodet. De flesta av oss har en högre intellektuell kapacitet än så.
Våldtäkt är inte sex. Det är en våldsam maktdemonstration för att hävda sin plats i en hierarki. Övergreppen som tusentals kvinnor vittnar om i #metoo-upproren borde ge en hint. Det är knappast ensamkommande flyktingbarn som trakasserar och våldtar kvinnor på våra arbetsplatser.
Så varför får Uppdrag Granskning fram de siffror de får? Till viss del handlar det troligen om en faktor som de är inne och nosar på. Rasism i rättsväsendet. Våra rättsinstanser är sannolikt mer benägna att fälla personer med utländsk påbrå, på samma sätt som afroamerikaner har sämre odds i USAs domstolar.
Men den allra, allra viktigaste faktorn är ANMÄLNINGSBENÄGENHET. Man kan bara bli lagförd om det skett en anmälan som i sin tur leder till åtal och fällande dom. Det är mycket lättare för en utsatt att anmäla en våldtäkt om förövaren har lägre status än en själv. Om förövaren istället har högre status och det finns en risk att omgivningen tvivlar på offret så blir det ingen anmälan. Risken att bli utesluten ur ett sammanhang eller att bli av med försörjningen väger tyngre.
Så den enda slutsatsen vi kan dra av Uppdrag Gransknings program är att våldtäktsmän är män med en farlig kvinnosyn. Punkt.
