Inte bara en rättighet utan en färdighet
“Demokrati är inte bara en rättighet, utan en färdighet”, säger Charlotte Signahl som fortfarande är rusig efter att ha lyckats säkra det som kan sägas vara svenska kvinnorörelsens vagga – Lilla Ulfåsa där Fogelstadskvinnorna verkade från tidigt 1920-tal till 1954.
Fogelstadgruppen bestod av Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Kerstin Hesselgren. De bildade en medborgarskola för kvinnor där man under tre veckor fick sig en duvning i världshistoria, kommunalpolitik, filosofi, religion och psykologi. Man fick också lära sig att ta plats och prata inför folk. Att bli en fullfjädrad medborgare helt enkelt.
Det anrika huset har varit i privat ägo sedan 70-talet, och när det kom ut på marknaden började det mullra i sociala medier. Varenda feminist som kan sin historia vaknade till, men en gick ett steg längre.
Charlotte Signahl gick från ord till handling och startade en vänförening och en insamlingsstiftelse med ambitionen att i Fogelstadgruppens anda driva demokratiutveckling i jämställdhetens namn. Under våren har man kunnat köpa imaginära byggstenar för att bidra till köpet och på nationaldagen kunde man läsa på gruppens facebooksida att huset var säkrat.
Skådespelaren Agneta Wallin gick in som köpare i syfte att så småningom sälja vidare till stiftelsen. (Se hennes egna ord om köpet nedan)
På frågan om vad hennes dröm eller vision är med huset blir Charlotte Signahl skarp.
“Det är inte en dröm eller en vision. Det är en plan. Det här huset är bara en början och en symbol. Vi ska skapa en rikstäckande rörelse för demokratiutveckling. Vi ska också skaffa oss kapital för att kunna säkra viktiga kvinnohistoriska objekt.
Charlotte Signahl hoppas att kunna medverka till ett djupare och mer konstruktivt samtal.
“Jag tror inte att den polarisering som idag präglar det offentliga samtalet är konstruktivt. Jag var ju inte med på den tiden, men jag ser framför mig att de samtalen som fördes då var bortom rätt och fel.”
Det är inte bara samtalsklimatet Charlotte Signahl är bekymrad över. Hon beskriver feminismen idag som en rörelse med självskadebeteende.
“Vi behöver bli bättre på att samarbeta och se bortom detaljerna och sluta rätta varandra, det leder inte framåt. Istället bör vi lägga energin på att synliggöra och bekämpa patriarkatet”, säger hon utan ett uns av uppgivenhet. Det finns faktiskt bara en enda riktning i Charlotte Signahls väsen. Framåt!
“Vi har inte bara ett hus att renovera, utan ett helt samhälle.”
Läs mer om Fogelstad här. Vill du bidra genom att köpa en byggsten kan du göra det här.
Agneta Wallins inlägg på Facebook:
”Jag har köpt Fogelsta Lilla Ulfåsa! Jag har köpt det häftigaste och vackraste huset i Sörmland. Jag nyper mig själv i armen. Jag är vaken, det är sant.
– Varför har jag gjort det?
För att livet tog en vändning för ett par år sen, som ändrade spelplanen. Jag är inte enbart en aningen egensinnig skådespelare med knackig ekonomi längre. Eller enbart en nybliven gestaltterapeut med spretig självbild och ett plötsligt ordförandeskap i en yrkesförening på halsen. Och alls inte enbart en frånskild mamma med två mellanstora barn och en rasande längtan i bröstet. Jag har nu dessutom fått förmånen, livet och döden har gett mig svängrummet, att göra nåt storslaget. Nåt märkvärdigt som jag tror på. Jag kan. Alltså gör jag.
Jag har inte köpt Lilla Ulfåsa till mig själv. När jag vaknade i den här frågan var huset klart att säljas till en annan spekulant. Goda råd var dyra och anspänningen har varit extrem. Jag har köpt Lilla Ulfåsa för att det om fem år ska ägas av stiftelsen Fogelsta. Jag har köpt det för att samarbeta med vänföreningen och gruppen bakom uppropet, till alla som köpt byggstenar och till alla oss som tror på idén att restaurera både byggnaden och idéerna som bor i den. En medborgarskola. En öppen, rolig och modig plats för demokrati, samtal och berättande, för radikal vänlighet och tro på bildning, en plats för förändring och lust att skapa nytt.
Mest av allt har jag har köpt Lilla Ulfåsa till Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner. Som en hundraårspresent till den kvinnliga rösträtten och ett bevis på att kraften i deras gärning fortfarande lever.
Så med beundran och av respekt för de som gick före, för att skapa möjlighet och av kärlek till de som kommer efter, tacksam över möjligheten att få vara med och rädda ett stycke kvinnohistoria och samtidigt bli en del av fortsättningen. Nu flyger vi.”