skip to Main Content
Lars Einar Engström

Blandar jag äpplen och päron?

Blandar jag äpplen och päron? Nej jag anser inte det. Här finns en röd tråd som handlar om olika slags förtryck av kvinnor, av människor alltså.

På intervju 2017
Jag intervjuar en kvinna som är gift och har två barn. Hon är aktuell för ett jobb som försäljningsdirektör. Både hon och maken, mannen, heltidsarbetar. Eftersom jag arbetar med jämställdhet så frågar jag numera, sedan 15 år tillbaka, hur hem och arbetslivet fungerar, tidspusslet. Kvinnan säger att det är jobbigt och att det är svårt att få tiden att räcka till. Jag frågar om makarna ”hjälps åt”. Och hon svarar:

”Nix, inte speciellt mycket, det är mest jag som får ta hand om barnen, han arbetar så mycket och har sällan tid.”

Jag undrar, för mig själv, hur hon ska klara jobbet? Jag rekommenderar henne för VD, hon anställs och gör succé, men det kostar på och hon orkar, ännu, två år senare. Trots allt.

På café
Vid två olika tillfällen där jag på fritiden suttit och fikat med kvinnor som jag träffat via mitt arbete så kommer deras respektive män, som ”råkar gå förbi” in på fiket och vill säga hej. Ingen av männen ser mig direkt i ögonen och dom hälsar lite avmätt. Till kvinnorna säger dom:

 ”När kommer du hem?”

Märkligt tycker jag och båda kvinnorna ler generat och berättar sedan om respektive man, när denne gått att:

”Han ville komma in och titta på dig och se vem du är, han är lite svartsjuk, suck…”

I tidningen 1
På mitt favoritcafé, Ritorno, så läser jag att tre kvinnor blev mördade av sina män under julen 2019. Jag ser statistiken för 2018 där 33 kvinnor mördades av närstående män och 45 människor dog i skjutningar. Jag ser inget om kön men antar att majoriteten är unga män. 2019 går åt samma håll och politikerna skriker Rimfrost. Mot skjutningarna alltså, inte mot kvinnomorden. Jag läser att det finns män därute som kontrollerar kvinnornas ekonomi. Och jag läser att ”yngre män är inte mindre våldsamma mot kvinnor och att det finns tendenser som visar att unga män har en mer konservativ syn på kvinnor” än gamla uvar som jag. Är det möjligt. Ja det är möjligt. Det känns som att myndigheter, ja vi alla, ser våldet mot kvinnor som en privatsak, alltså så som det var före 1982 när lagen om att kvinnomisshandel skulle falla under allmänt åtal kom. 1982? Jag var ju 29 år då, det är alldeles nyss. Nutid. Innan lagen kom sågs det alltså som en ”privatsak” dvs upp till offret att anmäla. Och ingen Rimfrost mot kvinnovåld i sikte 2020.

I tidningen 2
Dagens Nyheter, papperstidningen alltså, har en bilaga (20 sidor) den 30 december som heter ”Kvinnokroppen”. Jag lyfter ur den och fokuserar istället på Cronemans artikel om svenska sporthjältar genom tiderna. Men plötsligt jag stannar upp och funderar. Varför tog jag bort kvinnobilagan? Har jag ingenting med den att göra? Kvinnokroppen alltså. Jag är gift med en kvinna, jag har en dotter, jag har haft en mamma och en syster. Kvinnor har hjälpt mig i en massa situationer genom mitt liv. Men jag skiter alltså i en bilaga om kvinnokroppen? Tänk om jag kanske kan lära mig något som magister Rolf inte tog upp på biologilektionen (1 timma dvs 40 minuter dvs 30 minuter effektiv undervisningstid) kring människokroppen 1967. Tänk om bilagan hade hetat ”Människokroppen” då kanske jag hade läst? Jag är ju människa, en sådan där man, en norm, en vit som försöker bli medelklass, som haft en hel del makt i olika situationer i arbetslivet, inte pank. Jag släpper Croneman och hämtar bilagan. Lär mig om människan som kallas kvinna.

Backlash
Är vi inne i en tillbakagång när det gäller jämställdheten? Det känns så. Män väljer män brölar en undersökning, ojämställda löner gäller fortfarande, Sverige halkar ner i Global Gender Index vad gäller jämställdhet, kvinnovåldet finns kvar, jourhem för kvinnor stängs ner, frikännanden i rättegångar ang. sexuella trakasserier osv. Dystert? Ja, absolut.

I Karlstad
Sitter jag i ett grupprum och pratar med Marianne Nilsson, som arbetar på Region Värmland. Jag mular på om backlash, mular och mular, mansplainar, och hon säger, lugna ner dig och andas ett tag och jovisst känns det så, men du, säger hon, titta på den här kurvan och hon ritar på tavlan. Ett ganska rakt streck från nollpunkten upp mot himmelen. Här och där finns det hack i linjen, nedåtgående hack. Typ vart sjunde år eller något sådant. Kurvan visar jämställdhetsarbetet. Det går hela tiden framåt trots bakslagen, eftersom det aldrig går tillbaka till nollpunkten igen. Säger Marianne. Och, tillägger hon, i svackorna, när det går neråt, blir backlash, det är då vi måste jobba ännu hårdare! På tåget hem tänker jag att, tack Marianne, nu har jag lärt mig något igen av en annan människa.

Magknip
Precis exakt när jag ska stänga av datorn så kommer det en Facebookuppdatering med texten:

En av dessa flickor ska säljas med bibehållen avelsrätt.

För en sekund stannar tiden upp men sedan läser jag att det handlar om hundar. Men det hade ju kunnat vara människor i en annan del av världen. Eller i Sverige.

God fortsättning på året på er alla, trots allt.


Detta är en text skriven av en gästskribent. Åsikterna i texten är skribentens egna och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med Klara K:s åsikter.

Back To Top
×Close search
Sök