Idag föll domen. NMR-mannen som misshandlade mig i Almedalen den 4 juli 2018 fälldes för ”misshandel som inte är ringa”.
Han får villkorlig dom, dagsböter och måste både betala ett belopp till brottsofferfonden och ett ganska litet skadestånd till mig.
Jag var tvungen att slå upp villkorlig dom, och tydligen är den alltid på två år. Döms han för ett annat brott under den tiden skärps och/eller förlängs straffet.
Allt detta kan verka futtigt, men det är det inte. För mig är det stort och rimligt.
Stort för att rättsapparaten har malt på och processen har fungerat, om än långsamt. Markeringen är tydlig, jag ska inte behöva finna mig i att utsättas för våld och han behöver ta ansvar för sina handlingar.
Rimligt för att killen är ung, bara 25 år. Att spärra in honom och kasta bort nyckeln hade 1) kostat samhället ännu mer 2) gjort det ännu svårare för honom att bli en ansvarsfull, skattebetalande samhällsmedborgare.
Vad jag däremot hade önskat vore att han behövde gå någon sorts gruppterapi i tillägg. Framför mig i rätten såg jag en ganska vilsen kille med svag impulskontroll, som brast i empati och konsekvenstänkande och med en förgiftad maskulinitetsnorm.
När rätten avslutningsvis vill sondera hans ekonomiska läge och frågar om han har barn, svarar han med ett snett leende: Inte vad jag känner till.
Då skämdes t o m hans försvarsadvokat. Att käckt skämta till det om hur svårt det kan vara för någon som spridit sin säd för vinden att under ed svara på den frågan fick alla oss andra att generat titta ner i bordet. Det blev obekvämt tyst i rummet.
Ett bättre sätt att visa sin manlighet på vore kanske att låta bli att slå ner 50-åriga tanter.