De sista dagarna i Guatemala har varit svårt för mig att skildra. När det officiella programmet för delegationen var över på torsdag morgon fick jag förmånen att följa med IM:s (Individuella Människohjälpen) till deras lokalkontor beläget i byn Panajachel intill sjön Atitlán i Guatemalas vulkanbälte.
Det var först när vi lämnade de luftkonditionerade konferensrummen i Guatemala City som jag fylldes av känslan att jag faktiskt är i Guatemala.
Längs slingriga vägar, upp och ner längs det dramatiska landskapet, närmade vi oss kontrasternas högsäte.
I det som mycket väl kan vara den vackraste platsen på jorden mötte jag kvinnor som upplevt de vidrigaste övergrepp som man kan tänka sig.
Jag har bestämt mig för att bespara er de allra värsta historierna. Åtminstone för nu.
Vid första mötet med verkligheten fick vi komma hem till en ung kvinna, som var ensam mamma till två barn. Hon var IM:s kontaktkvinna till det nätverk av kvinnor som genom organisationen fått frön för att odla egna grödor.
Många mayakvinnor får aldrig lämna sina hem, men med förevändningen att de skulle lära sig odla och möjligen kunna bidra till familjens försörjning kunde de få tillstånd att gå ut. För de flesta var det första gången de fick gå ut på kanske 20. Förutom att prata om odling fick de vid sina träffar också lära sig om sina rättigheter, om reproduktion och dela sina smärtsamma minnen med andra kvinnor.
”Innan programmet kände jag inte till att jag var en del av urbefolkningen. Jag visste inte att jag hade rättigheter”, sa en kvinna.
Kommunikationen var knackig, eftersom det skulle översättas från cakchiquel till spanska och sedan till svenska eller engelska.
Trots att det inte fanns en enda stavelse som jag begrep i detta mayaspråk, hände det ofta att jag började gråta redan innan den spanska översättaren klev in. Djupet av deras utsatthet vibrerade i hela rummet och berörde in i märgen.
Jag träffade flera små kooperativ som byggde på samma grund. Med små, men viktiga möjligheter att utvidga hushållskassan med några kronor, fick kvinnor korta stunder lämna sina hem för att samlas. Vid dessa möten kunde de prata med varandra, dela sina erfarenheter och få viktig kunskap. Det är i mötet med andra i liknande situationer som vi kan finna kraft och mod. Nätverkens magi.
