Självklart finns det män, män – i – skor, som det är synd om, av olika anledningar. Men om vi tittar på mannen i samhället i stort, ser det fortfarande rätt lugnt ut. Inte behöver vi män ligga sömnlösa och våndas, svettas över fläktremmar, expansionskärl och… jämställdheten.
Männen klarar sig inom de flesta områden, det ser den rådande samhällsstrukturen till, och inte minst när vi är i grupp. Män i grupp, det finns väl inget farligare? Det är väl dokumenterat från krig och vardag, från brottstatistik till kafferummet.
Frågan är snarare, varför vi män har så lite eget tänkande och agerande, fritt ifrån gruppens mekanismer och tryck? En kompis som arbetar inom kriminalvården brukar säga att i grupp är de kaxiga och farliga, men sitter du ensam med någon av dessa, ofta, mycket unga män, så kommer gråten och det stirras i golvet. Och det där gäller inte bara inom kriminalvården. Jag ser det i arbetslivet också. Kanske inte gråten, eftersom en riktig karl inte gråter.
Har män ett kollektivt ansvar, när det gäller sexism, trakasserierna, våldtäkterna? Självklart. Alla grupper med makt har ett gemensamt ansvar för alla samhällsfrågor, så är det alltid. Vi har ett gemensamt ansvar för barn, fattigdom, svält och miljö. Jämställdhetsfrågan är inget undantag. Om vi, män – i – skor, och kvinnomänniskorna, inte har ett gemensamt ansvar att agera mot kränkningar så är det fel någonstans i vårt sätt att se på varandra. All kamp för upprätthållande av mänskliga rättigheter måste vara rätt.
Men varför är det då så många unga män som inte funderar över sitt agerande? Är det bara ett sätt, en jargong, en attityd, för att komma in i den manliga gemenskapen? Bluffar de för att visa att dom är riktiga män? Ja det är säkert många gånger så. Jag tror att innerst inne menar många inte vad de säger, ni vet det där med kvinnoskämt och böghistorier. De yngre männen vill visa solidaritet med silverryggarna och skrattar med och trissar upp. Det går fortfarande bra att skämta om kvinnor, bögar och invandrare. Dock inte överallt. Men dessa tre grupper är utsatta och männen utnyttjar sitt urgamla ”privilegium”, att slå på den som står lägre i rang. Den gamla logementsjargongen som härskarteknik alltså. Problemet med skämt är att de fastnar och blir till sanningar. Å andra sidan har ju inskolningen till manssamhället alltid fungerat på det viset, från smedjan till börsbolagets innersta rum.
Det fanns en annan myt som var seglivad, tron på att ”bara 40-talisterna försvinner så ordnar det sig”. Dom har gått ”hem” nu, så det var icke fallet. Så vad göra? Vänta på att 50-talisterna försvinner? (Vi biter oss fast!) Jag vet att dessa människor finns kvar och fortfarande arbetar, vad jag menar är att idag är det sextio- och sjuttiotalisterna som har makten och vi tittar alltmer på åttiotalisterna i rekryteringssammanhang. Och trots det så har mycket litet förändrats i grundstrukturen, när det gäller synen på manligt och kvinnligt. Förändringar sker inte av sig självt från en generation till en annan. Förändring är en process som verkar över tid och en generations värderingar och normer är de som den kommande generationen tar till sig.
Så egentligen är det synd om oss alla, så länge vi inte kan se att vi gemensamt kan lära av varandra, kvinnor och män, och att styrkan ligger i samarbete och lyhördhet, inte i motarbete och polarisering.
Vill du kommentera? Välkommen till vår Facebooksida.
