skip to Main Content

Det är ok att älska en sexist

Jag är enig med Lars-Einar Engström i mycket av det han skriver i ”Vi måste stanna upp ett tag.” Det är en svår debatt att föra. En debatt som vi är ovana i att föra.

Under min tid som reporter i ”gammelmedia” namngav vi aldrig sexförbrytare. Minns särskilt en svensk börsdirektör som fälldes för försök till sexköp av underårig. Inte ens vid en fällande dom namngavs han eftersom allmänintresset vägde lättare än hänsyn till familjen. En korrekt bedömning då.

Idag, under pågående debatt, skulle jag vilja hävda att allmänintresset väger mycket tyngre. Idag hade vi nog namngivit eftersom ett sexbrott idag inte är en enskild handling, utan en del av en struktur. En struktur är alldeles för abstrakt att rapportera om, utan måste exemplifieras med personer. Jag är väldigt glad att jag inte har det ansvaret idag. Så galet svårt.

En annan skillnad är kraften i sociala medier. I slutna rum på FB delar nu olika grupper kvinnor med sig av sina upplevelser och namnger. Nyckelordet här är slutna grupper. Förvisso väldigt stora grupper ibland, men ändå slutna. I vissa sådana grupper namnges män som uppträtt olämpligt, klandervärt eller till och med brottsligt. Då händer det att flera kvinnor delar liknande upplevelser av samma person. Det är just det här som är magin i #metoo. Den lilla ingrediensen som gör att förändring är möjlig. Den kraften som gör att brödraskapet inte längre sluter upp bakom en slempropp.

Vad gammelmedia gör med dessa historier är upp till varje ansvarig utgivare. Faktum är att den inte spelar så himla stor roll längre. Namngivningen där är inte längre nödvändig. Skadan är redan gjord när ryktesspridningen är igång.

Det är nu vi måste börja tänka själva. Precis som i all ryktesspridning. Jag tänker att det är två parametrar vi behöver ha med oss när vi gör en bedömning av ett rykte.

För det första så kan det givetvis finnas fall där någon ser och tar möjligheten att utnyttja tillfället på ett sätt som gynnar den egna agendan. Men den möjligheten borde minska dramatiskt om det är fler än en som angivit.

Sedan behöver vi tänka på att nu när det är så många som namngivits, är det oundvikligt att det någon gång handlar om någon vi känner. Kanske till och med någon vi tycker om. Då är det väldigt lätt gå till ”jag har aldrig sett något”, eller ”han har aldrig gjort så mot mig”. Bara för att en person inte visat sådana sidor för dig betyder det inte att hen inte gjort så mot andra.

Tänker på Lisa Ekdahls gamla text om Sanningen i vitögat:

En dag såg hon sanningen i vitögat. Då vände hon om och sprang hem. En enda gång mötte hon sanningen. Och aldrig vill hon se honom igen. För inte är sanningen vacker. Nej, snarare är han grotesk. Inte är sanningen ljuvlig och ren. Nej, snarare bitter och besk. Så vände hon hem till lögnen igen. Han slöt henne i sin famn.

Kom ihåg, det är ok att älska en sexist utan att älska det sexistiska beteendet. Men undvik att förringa dina mindre lyckliga medsystrars upplevelse genom att fira att just du aldrig sett något.

Det här med att ingen är skyldig förrän dömd i domstol är tyvärr inte sant. Om en mördare går fri har hen ju fortfarande gjort sig skyldig till mord. Annars vore ju offret inte dött. Att vi sedan inte vet vem det är, är en annan sak.

Mycket av den sexism vi nu diskuterar i #metoo är inte ens brottsligt. Däremot olämpligt och troligen ett brott mot arbetsgivarens uppförandekod. I de fall det faktiskt är brottsligt och skulle kunna anmälas känner vi ju alla till hur försvinnande liten del som anmäls, hur försvinnande liten del som går vidare till åtal och hur försvinnande liten del av dessa som leder till fällande dom.

Vi behöver en ny ordning. Rättssäkerhetens pris kan inte vara kvinnors kroppar och integritet.


Läs Lars Einar Engströms svar på inlägget här.

Glöm inte att följa Klara K på Facebook för att följa och delta i debatten!

Back To Top
Sök