En kvinna till vänster börjar gråta redan tre minuter in i föreställningen. Jag förstår henne. Anslaget till torsdagens premiärföreställning, Assange – Vagina dentata, blev tydligt i första repliken. Assange var ett offer för svensk feminism. Måhända ett kåt offer och ett offer med storhetsvansinne, men dock ett offer. Kvinnorna som anmält var förvirrade och irrationella. Vi har hört det förut.
Vagina dentata betyder just slida med tänder och föreställningen är en sörja i kastrationsångest. Käftsmällar delas inte bara ut till feminismen, även antirasister och HBTQ-aktivister kastas under bussen. N-ordet tillsammans med raljerandet över modiga människors kamp för allas lika värde blev så kladdigt att jag och mitt sällskap till slut reste oss och lämnade salongen. Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att jag lämnat en teater, men vi fick nog.
“Men det var ju satir! Har du ingen humor?” kanske du tänker nu. Satir är en svår konst. Få bemästrar den och de tre männen pjäsförfattaren Jens Ganman, regissören Fredrik Hiller och pjäsens enda skådespelare Rasmus Dahlstedt tillhör inte den skalan. Här används verktyget som en ursäkt att få hata.
Kvinnohat är ett träsktroll som inte längre nöjer sig med anonyma kommentarer på nätet. Idag tar det plats i allt från politiska manifest (se SDs valmanifest) till terrordåd genomförda i subkulturen Incels namn (män som är arga för att de inte får ligga).
Så nej, min humor spänner inte runt häcklandet av kvinnor som kämpar för att få rätt när deras kroppar missbrukats av någon annan. Inte heller finner jag det roligt att Cindy Peters och Alice Bah Kuhnke förlöjligas på grund av hudfärg eller att människor som genomgått könskorrigeringar skulle vara översexuella.
Det var ingenting annat än en smaklös soppa som påminde alldeles för mycket om alla de gånger man skrattat med för att det blir så dålig stämning annars. Nu vet vi bättre. Dålig stämning är precis vad som behövs.