Efter att ha föreläst om vikten av könsmixade grupper, kompetens och kopplingen till ledarskap och företagskultur under tio år i 15 olika länder och givetvis i Europas Knohult (Stockholm alltså), så kan jag slå fast att i grunden kommer samma första fråga upp överallt:
Hur engagera männen i frågor kring jämställdhet?
Kan ni tänka er? Oavsett land så finns det ett grundmurat ointresse för jämställdhet. Under ytan alltså. Och hur ska vi få män att komma till seminarier i frågan? Frivilligt. Det brukar vara den andra frågan. Ja, en sak är säker, använd inte ordet jämställdhet, då försvinner de flesta män, så vad säga/skriva? Framtidens ledarskap? Eller lönsamhet kanske? Men nja, det är klurigt. För många är dom, nu förtiden, som hävdar att fler kvinnor i ledningen påverkar lönsamheten. Men det där är ett farligt svärd att använda, har jag lärt mig. Många män tolkar detta ironiskt som att det är kvinnor i sig, den biologiska varelsen, som är lönsam. Och det har mig veterligen ingen sagt (jodå, det finns några militanta feminister som hävdar detta, men de flesta av dessa har aldrig arbetat på ett företag, långt mindre suttit i någon företagsledning. De sitter i organisationer eller på våra lärosäten.) För det vet ju ni, och jag, att det är kompetensen som avgör, och det är personligheten och det är mixen i styrelsen eller ledningsgruppen, som möjligen kan göra skillnad. Det är vad rapporterna talar om. Sen är det en helt annan sak att många män ofta anställer kopior av sig själva. Jag tror dock inte att det är medvetet alla gånger, men det är svårt att tolka statistiken på annat sätt än att ”kopior” anställs. Det spelar nämligen ingen roll om det är mest kvinnor eller män anställda på ett företag/organisation/kommun, etc. Det är i alla fall flest män som får de tyngre chefspositionerna. Och det ser likadant ut i de företag jag varit på i olika länder. Må de vara USA eller Ryssland.
Organisationen Ledarna kom nyligen med sin Jämställdhetsbarometer för 2015 och Ledarnas ledare, Annika Elias slog fast att: … ”mansdominansen fortfarande är kompakt på de högsta chefspositionerna.” Och Elias efterlyser förebilder som träder fram! Inte bara snackar alltså. Träder fram!
Har ni hört det förut? Jag har hört samma sak de senaste 10 åren. (Jo men någon procent har det väl ändå ökat? Jepp det har det. Och staten är ju så duktiga, hör jag ibland i debatten t.ex. när det gäller generaldirektörer. Jaha, jaså. Går inte staten på kompetens alltså? Är dom PK?)
SÅ hur engagera män i ”frågan”?
- Männen måste vilja och våga själva. Männen måste se och tycka att det är något fel med rådande snedfördelning.
- Företagsledningar, och framförallt VD, måste vara föredöme och dela med sig av sin vision av ett bolag/organisation uppbyggt på kompetens, punkt.
- En 10 års plan läggas och en process måste starta.
- Män OCH kvinnor måste arbeta med frågan tillsammans.
Bland annat.
Vill männen detta? Vill kvinnorna? Nix, inte tillräckligt många av något kön är i grunden tillräckligt intresserade. Det spelar ingen roll att det finns goda exempel. De är för få. Och för osynliga. Och, framförallt, för tysta. Och det spelar ingen roll hur många rapporter och statistik vi visar och nickande och hummande tar till oss på seminarier, det är viljan och modet som saknas. Modet att stå upp och säga att ”här behövs ingen lagstiftning”. Typ. Men det gör dom väl, maktens män, säger allt det där? Ibland, jepp. Men nu väntar jag på förebilden! En ny SAS Carlzon som ju fick oss att prata service, en ny sådan, en gubbe med makt, inte en gumma, och han ska prata och göra jämställdhet. (Uttjatad ord eller hur, visst är ni liiiiite trötta på det där?) Han ska ge klara besked och införa åtgärder, action, debattera i media! Hallå Leif Johansson, Ericsson, Jens Spendrup, Svenskt Näringsliv, Carl-Henrik Svanberg, ordförande på BP och Volvo och den svenske Konungen! Träden fram i maktens herrar och genomför (inte prata!) och sjösätt planen fylld av konkreta och praktiska åtgärder.
Och om inte? Ja då blir det, naturligtvis, politik och beslut i riksdagen. Debatter i kammaren. Tyvärr. För då förstår ni själva hur segt och hur lång tid det kommer att ta innan flickorna åter ropa:
Befrielsen är inte bara nära, den är här!
