Hörde ni David Batras sommarprogram i söndags? Han berättade om en skolkamrat som mobbades i stort sett hela skoltiden. Batra var med på mobbarnas sida. Och han skämdes. Jag kände igen det där från min egen skoltid och jag har likt Batra skämts sedan dess. Ibland tror vi att det där hör barn och ungdomen till. Men icke. Det fortsätter i vuxenlivet. Ibland undrar jag om vi blir så mycket äldre och klokare. Skrynkligare, jo, men klokare? Anna Odell visade i filmen ”Återträffen” för några år sedan hur de unga vuxna fortfarande inte kunde hantera frågan. Oerhört stark film. Se den! Och lyssna på Batra. Som sagt. Det fortsätter i vuxenlivet. För så små och rädda är vi när gruppen trycker på att vi är tysta och spelar med.
300 personer tar livet av sig varje år, på grund av mobbing på arbetsplatsen, enligt Jobbhälsan (www.jobbhalsan.se) och 8 av 10 av de mobbade på våra arbetsplatser är kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket (www.av.se). Det här är en fråga vi sällan pratar om, och varför skulle vi? Är det för att det är kvinnor som drabbas mest? Det är en obehaglig och jobbig fråga och som kollega och inte minst som chef, har jag ju ett ansvar. Jag måste agera. Men för det mesta är vi fyllda av vår egen ”utveckling”. Det är roligare att prata om mig, mig och mig. Gå på seminarier med kollegorna och lyssna på någon het innecoach som berättar om hur jag, jag och jag kan utvecklas och bli vad jag vill bara jag tänker positivt. (Oss emellan, det kan jag inte, coachernas budskap är inte sant. Trams.)
Vem blir mobbad och utfrusen på din arbetsplats? Ja, inte är det du och jag, det är någon annan. Någon som inte är exakt så som vi förväntar oss att ”man ska vara”, någon som ”inte tycker som oss andra”, någon som tillhör ”dom andra”, någon som är kvinna? Känner du någon?
Mobbing är ingen epidemi eller influensa som plötsligt drabbat oss. Ger vi efter, för grupptryck och rädsla, lär oss historien att resultatet kan bli katastrofalt. För både den enskilda personen och för hela gruppen. Kämpar du emot det negativa grupptrycket så har du åtminstone hållit rent framför din egen dörr.
Vi har en bit kvar innan vi ser att olikheter är en styrka, men det betyder inte att slaget är förlorat. Det är bara att börja idag och se hur arbetskamraterna mår och agera om någon mår dåligt. Och, det vet vi ju alla, att det inte endast är ett chefsansvar. Var och en som ingår i en grupp har ett ansvar för att alla i gruppen fungerar bra och kan använda sin kompetens. Från Martin Luther Kings alla citat tar jag ett som jag tycker passar bra:
Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.
ANNONS