Åter i mellanmjölkens land, efter min framgångsrika Australienturné, läser jag nu i bladet (papperstidning alltså) att statens utredare angående jämställdhet, Cecilia Schelin Seidegård, föreslår en ny myndighet för att sätta fart på jämställdhetsarbetet i vårt avlånga land. Och inte nog med det! Alltfler av mina kamrater, kvinnor såväl som män, i näringslivet, börjar fundera på, en lag för kvotering, när det gäller sammansättningen av styrelser. Det går för sakta. Tycker dom. Och i Kalifornien införs en lag om förbud mot olika löner, för kvinnor och män, som utför samma arbete/uppgifter. Sådana lönelagar har ju vi redan. Inte för att dom har någon större effekt, men ändå. Men det fina med Kalifornien är ju att om det händer saker i drömmarnas land, då tassar vi snart efter.
En ny myndighet, behövs det? Var vi inte bättre än så eller är det bara den traditionella svenska lösningen? Den gamla vanliga trampen som vi känner igen:
Utredningar, remiss, debatt, myndighet, långbänk, studieresor till Manilla, konferenser och seminarier, regeringen på Harpsund, konsensus.
För kunskaper i jämställdhetsfrågan har vi ju och forskningsrapporterna duggar tätt, men ändå, något håller emot, någonting gör att vi sitter fast. Och med vi, menar jag både män och kvinnor, men främst män. Vi behöver inte en ny myndighet, det måste gå att få fart på slashasarna utan tvång och lagstiftning. Tror jag fortfarande efter 10 år i ”branschen”. Men visst börjar jag vackla.
Män är blyga och sköra varelser. Ofta med dåligt självförtroende och rädda för vad silverryggen (chefen alltså) eller gruppen ska tycka. Ja, en del män mår så dåligt att dom slår andra människor, främst kvinnor blir slagna och det ökar, sägs det, för det är ju ganska ofarligt egentligen. Inte många bestraffningar där. Och givetvis, bättre slå en kvinna än en man, ty annars finns ju risken att man själv får stryk. Och vem vill få stryk? Bli misshandlad? Fysiskt eller psykiskt? Väldigt få människor, om ens någon. Därför bäst att tycka lika de andra pojkarna, i gruppen, oavsett frågeställning, eller snarare vara tyst och låta tystnaden betyda jag håller med dig eftersom du är starkast och mäktigast (fast egentligen gör jag inte det…) Ty monstret bor i gruppen.
Därför startade vi redan 2009 projektet MARC (vi och vi sa luspälsen? Det var organisationen Catalyst i USA som startade, men jag var med i projektet från början.) ”Men Advocating Real Change”, se gärna, www.onthemarc.org där män kan diskutera jämställdhetsfrågor, mångfald och ledarskap anonymt. Och dessutom har vi kört seminarier i ett flertal länder där män träffar män. Det kanske är ett alternativ istället för en ny myndighet? Och har jag inte på känn att MARC-projektet kommer att starta snart i Sverige? Jo det har jag. Och i tisdags såg jag att Islands utrikesminister (!) startar ett liknande projekt. Det brinner i knutarna! Inte vill vi väl att islänningarna är bättre än oss? Så håll ögonen öppna! Här i frihetens och Zlatans land finns alternativ till ännu en statlig myndighet som ska styra och ställa och peka finger.
Har ni anmält er till Klara-K dagen 1 december på Rival i Stockholm? Annars är det dags att göra det nu, www.klara-k.se!
(Det finns så mycket att fundera på i livet. Skuggbudgetar till exempel. Varför görs sådana av alla partier? Är det för att skapa arbetstillfällen? Och varför sitter mannen som just nu, vid bordet bredvid mig, fikar med sin fru/sambo och ettårige son, och stirrar in i sin Iphone hela tiden när hon pratar om hur dom ska lägga upp den närmaste tiden med jobb, dagis och livspussel? Och inte nog med det! Putin ska fixa kriget i Syrien, turkarna fixar flyktingfrågan åt oss för några miljarder Euro och Greenpeace lägger bud på Vattenfall! Ur led är den, tiden!)
