Tror att det kallas skov. Ni vet när något som legat latent plötsligt blossar upp och nästan förlamar en. Jag fick just ett sådant. Mitt Birro-eksem ryckte mig från ett härligt arbetsflow och jag måste skriva av mig innan jag spränger ett blodkärl.
Idag på Internationella Kvinnodagen går Marcus Birro till angrepp mot ”feminister” i en artikel på Nyheter24.
Redan i rubriken förlöjligar han feminister som grupp. Eftersom jag är feminist, så förlöjligar han även mig.
Tydligen tjatar vi feminister. Ett inte helt ovanligt sätt att förminska kvinnor på när de säger något som någon inte vill lyssna på.
Jag vet inte heller vad han menar med genusdagis, själv säger han att det är dagis som tvingar pojkar att leka med rosa dockor och flickor att leka med blå. Jag utmanar Marcus Birro att hitta en enda förskola som arbetar så. Däremot är det vanligt idag att förskolor arbetar aktivt för att barn inte ska tvingas in i stereotypa könsnormer utan själva få välja. Att arbeta med maskulinitetsnormen är en mycket god investering för att i framtiden minska misshandel och våldtäkter mot både kvinnor och män.
Marcus Birro lägger ut texten om hur mycket han själv arbetar för att kvinnor ska få det bättre. Därmed säger han emot sig själv. Om Marcus Birro har identifierat att kvinnor som grupp har en sämre ställning än män som grupp och vill göra något åt det, så är han per definition själv feminist. Och uppenbarligen en feminist som pratar om ”de rätta” jämställdhetsfrågorna.
Där kommer vi till nästa problem. Vem är Marcus Birro att avgöra vilka frågor som är de allra viktigaste? Vilken kunskap har han om hur de olika problemen hänger ihop?
Och var får han sin information ifrån? Jag har själv svårt att hänga med under den här veckan som är så full av olika intressanta seminarier om i princip alla jämställdhetsutmaningar, både i Sverige och internationellt.
Igår delades tex priset For Women in Science ut för att synliggöra kvinnor inom naturvetenskaplig forskning och lyfta fram förebilder för kommande generationer. Det är livsviktigt. Tänk om lösningen på cancerns gåta finns i huvudet på en fyraårig flicka. Då är risken överhängande att den går oss förlorad. Jag gissar att det finns någon i Marcus Birros närhet som drabbats av cancer. Idag har det varit otaliga seminarier om kvinnors möjlighet att försörja sig, hur vi stoppar trafficking, kvinnors hälsa, sexualundervisning för nyanlända och jo, också om hur vi kan minska sexuellt våld och förbättra uppklaringsgraden av våldtäkt.
De flesta pålästa och aktiva feminister kan ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Vi kan jobba på flera fronter, vilket är nödvändigt när vi har att göra med en så stor samhällsutmaning som bristen på jämställdhet är.
Men nu till det som fick eksemen att blomma upp ordentligt.
Hur blev våldtäkterna feministernas ansvar? Är det inte polisen som ska se till att vi alla har fri tillgång till det offentliga rummet utan att riskera vår kroppsliga integritet?
Och om så ansvaret sträcker sig längre än till polismakten, vilket ansvar har Marcus Birro? Och hur tror han att han förbättrar kvinnors situation när den grupp som han gör ansvarig för att lösa den, förlöjligas och förminskas som tjatmostrar?
