Delegationen äter middag med Bianca Toledo, på Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Guatemala. (Foto: Isadora Bennet)
En intensiv dag håller på att ta slut och jag ska försöka reflektera.
Eftersom det här är mitt andra år i delegationen är jag lite mer insatt. Kanske är jag också lite mer luttrad och blir lite mindre chockad över det jag hör i år.
Det politiska läget här är så katastrofalt dåligt att det är helt otroligt att staten inte faller isär. När presidenten och vice presidenten arresterades för två år sedan spirade hoppet hos det guatemalanska folket. Det blev nyval. De stockkonservativa förstod att de inte skulle bli valde, så de skickade fram en annan kandidat. Jimmy Morales, en komiker, som helt saknade erfarenhet och vars enda förankring i politiken var relationerna till dem som satt honom där.
Men folket var glada. Nu skulle det bli förändring. Det är främst korruption och straffrihet, som de breda massorna börjar tröttna på. Och så förstås statens oförmåga att leva upp till sitt åtagande att vara just en stat.
Tji fick dom! Förra året när vi var här började man väl ana att viljan till den utlovade förändringen inte fanns. I år behöver man inte fundera. Det här året har verkligen inte börjat bra. I januari häktades presidentens bror och son för korruption. En ganska dålig början på året får man tillstå.
En sjukvårdsskandal på det. Försäkringskassan upphandlade en sjukvårdsorganisation att ta hand om ett hundratal njursjuka medborgare. Man tog uppdraget, fakturerade, men lät patienterna dö utan vård. En ny, helt outforskad nivå av cynism.
Det gick ändå till åtal, men chefen för försäkringskassan var son till en av domarna i högsta domstolen. Då väljer hon att ringa till domaren som har hand om förundersökningen (jo, här i Guatemala är det domare som har hand om förundersökningen) och be honom vara mild mot hennes son.
Den utpressade domaren gick i landsflykt.
Den sorgligaste tragedin hittills i år inträffade ironiskt nog på internationella kvinnodagen, den 8 mars. 41 flickor brann inne. De var inlåsta på sina rum som en disciplinär åtgärd på barnhemmet de bodde på. Barnhemmet som skulle skydda dem, men där personalen istället utsätter dem för våldtäkter och tortyr.
Ni kanske tycker att det är sorgligt nog, men det är inte det sorgligaste. Det sorgligaste är att man kände till missförhållandena.
Enligt Bianca Toledo, på ombudsmannen för mänskliga rättigheter, som vi träffade ikväll, hade de bara en månad innan branden avslöjat missförhållandena och uppmanat kongressen att stänga barnhemmet. Man valde att ignorera.
Mötet ikväll med ombudsmannen för mänskliga rättigheter var väldigt bra. Fantastiskt att en institution som lyder direkt under en korrupt kongress, kan klara av att agera med integritet.
Trots allt elände känner jag mig mer hoppfull i år än i fjol. Det arbete civila samhället gör här är strategiskt och fokuserat. Framförallt verkar de goda krafterna nu väldigt samspelta och stödjer varandra. Så låt oss vårda den lite flackande lågan så att den kan lysa lite starkare och jaga ut mörkret ur alla hörn.
Hoppas att den känslan håller i sig under morgondagen. Då ska vi träffa ungdomsrörelsen, kongressen och några kvinnliga mr-aktivister. Men nu några timmars sömn.