Jag älskar makt och jag älskar pengar. Makt ger mig inflytande och möjlighet att påverka och förändra. En plattform. Pengar ger mig möjligheter att tacka ja till saker som inte alltid leder till inkomst, men också nej till saker som ger inkomst men som jag inte tror på eller känner mig bekväm med. Frihet helt enkelt.
Därför är jag extra stolt över att Veckans Affärer valde att sätta mig på årets lista över Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor, i kategorin Samhällsförändrare.
Det var 21:a året i rad som Veckans Affärer listade maktkvinnor och under tolv år var jag själv med och gjorde listan. Prisutdelningen och galan igår var precis så glamorös som sig bör, men så här dagen efter kan man inte låta bli att reflektera. 21:a året…
Låt “21:a året” sjunka in ordentligt. I TJUGOEN F***ING ÅR har vi på ett trivsamt, ironiskt och inte minst statistiskt väl underbyggt sätt använt listan som en plattform att diskutera de olika förutsättningarna män och kvinnor har för att nå makten och pengarna och därmed möjligheten att få inflytande att förändra och påverka. Och inte minst möjligheten att välja sitt liv. Varför händer det inte?
Vi vet att kvinnor i högre utsträckning än män har akademisk examen. Vi vet att kvinnor likaväl som män har både ambitioner och kompetens att leda. Vi vet att jämställda företag är mer lönsamma än ojämställda och vi vet aktien i jämställda bolag går bättre än index. Så vi återkommer till frågan: Varför händer det inte?
Det blir väldigt mycket pekande åt olika håll när man försöker hitta någon som känner ägandeskap för ojämställdheten. Dagis och skola brukar vara ett populärt förslag. Som om vi vuxna är oförmögna till eget ansvar och måste lägga över det på Pampers kunder? Vänder man sig till politiken så hänvisar den ofta till “arbetsmarknadens parter.” Vi gillar ju den svenska modellen. Eller?
En sak som politikerna ändå inte kan ducka för är välfärden. Vi vill ju vara en välfärdsstat som tar hand om våra gamla och sjuka. De senaste valrörelserna har vi fått veta att välfärden är hotad. Allt mer högljudda röster vill göra gällande att välfärdens fall är ett resultat av den ökande invandringen som kriget i Syrien orsakat. En hel procent av Sveriges BNP kostar invandringen oss skattebetalare varje år, har nationalekonomen Joakim Ruist räknat ut. Det är galet mycket pengar. Det torde vara nästan 48 miljarder kronor eftersom BNP 2018 var 4 791 miljarder.
En siffra som inte fått så mycket uppmärksamhet är vad ojämställdheten kostar oss i utebliven tillväxt. Alliansens finansminister, Anders Borg, räknade ut att vi kunde höja BNP med 10 procent med jämställdhet. Är du snabb i matte har du redan lagt till en nolla på siffran ovan. Nästan 480 miljarder.
”Det är ett antal områden man behöver jobba med. Jag sade inte att det är enkelt, men det är viktigt att vara medveten om att jämställdhet har ett väldigt stort värde. Och ska vi fundera på hur vi ska finansiera välfärd, då är den diskussionen väldigt viktig”, sa han till Veckans Affärer 2014.
Och då räknade han bara på vad vi skulle tjäna på om kvinnor arbetar lika mycket som män (och att män bidrar till det obetalda arbetet lika mycket som kvinnor). Det finns mycket mer vi skulle kunna lägga in i beräkningen, men vi stannar här med en viktig fråga:
Har vi råd med 480 miljarder om året?
