Jag blir alltid lika provocerad när jag går på Drottninggatan i Stockholm och ser August Strindbergs texter breda ut sig. Att denna kvinnohatare blivit förlåten för så mycket svineri medan hans samtida författarsystrar, som t ex Ellen Key eller Elin Wägner, sällan hittas i ett vanligt familjebibliotek. Dessa kvinnor var dessutom engagerade i demokratiutveckling och fredsfrågor, medan August Strindberg mest verkar ha varit engagerad i sig själv.
Att kvinnor skulle kunna få liknande genistatus som män ligger långt borta. Ännu längre bort att de skulle få samma carte blanche att bete sig som svin.
Wanna-be-genier som Alex & Sigge och Filip & Fredrik kan inte motstå att relativisera framgångar hos t ex Mia Skäringer. Att hon slår publikrekord i Globen med turnén “No more fucks to give” måste bero på tur eller något annat tillfälligt. För inte kan hon ju vara ett geni, inte.
Men nu händer det ändå något. Efter #metoo har vi nu tagit ett steg till. Det manliga geniets utrymme för vad Horace Engdahl skulle kalla för “vivörliv” (det vi andra kallar tyranni) är på väg att minskas.
Kulturprofilen, dramatenskådespelaren, musikprofilen… Listan kan göras mycket längre, men poängen är inte vilka de är utan hur de har använt konsten som förevändning för förtryck. Idag har de svårt att få jobb. Förutom begåvad krävs att du också är en rimligt schysst människa som kan samarbeta med andra människor.
Inte ens Woody Allen kommer undan. Han som genom sitt genistatus förlåtits för övergrepp och pedofili i decennier, möter nu kalla handen. Inget bokförlag vill ge ut hans memoarer. Det finns fler. R Kelly, Michael Jacksson, (fyll i valfritt geni…).
Men förändrar enstaka individers fall verkligen något i grunden?
Idag publicerade Kulturnytt i P1 en undersökning som gjorts bland nio av #metoo-uppropen inom kultursektorn och det finns en enig bild. #metoo har lett till kunskap, samtal och stöd kring sexuella trakasserier. Däremot ser man inte att det har lett till någon direkt förändring av maktstrukturerna. För även om enstaka personer fått gå, så verkar det som att många sitter kvar så länge deras namn inte är stora nog att generera en rubrik i kvällspressen.
Det förvånar mig. Att inte börja nedmontera de manliga geniernas destruktiva inflytande är att spela rysk roulette med det egna varumärket och branschens trovärdighet. Allmänheten har ingen tolerans för att våra nationalscener eller andra kulturinstitutioner används för att bygga nya eller förstärka befintliga destruktiva geniegon.
Man hör många förfasa sig över att t ex Eirik Stubø fick lämna vd-posten på Dramaten eftersom många andra vd:ar innan honom också tillåtit en uppblåst skitstövel att terrorisera medarbetare. Jag tror att man igen går i genifällan när man resonerar så. En fantastisk regissör behöver inte per definition vara en god ledare.
Och det är det vi behöver nu. Istället för genier behöver vi ryggrad och ledarskap.
