2012 läste jag en artikel i Time Magazine med rubriken: What Choice? Abortion-rights activists won an epic victory in Roe v. Wade. They’ve been losing ever since.
Det var alltså innan Donald Trump blivit president och vi vet ju alla hur det gick sedan.
Jag tänker på det nu när jag läser att journalisten och debattören Cissi Wallin Blomberg åtalas för förtal. Till och med grovt förtal. Bakgrunden är att hon, när #metoo briserade, för första gången namngav Fredrik Virtanen i sociala medier som den man hon tidigare polisanmält för våldtäkt. Fallet prövades aldrig i domstol, utan lades ner, vilket våldtäktsfall ofta gör.
Den här texten handlar inte om Fredrik Virtanens skuld eller oskuld i våldtäktsmålet. Inte heller om Cissi Wallin Blombergs skuld eller oskuld i förtalsmålet. Den handlar om stora segrar som sakta vittrar sönder framför våra ögon.
#metoo var ett befriande avgrundsvrål. Ett krav på värdighet och att bli tagen på allvar utan att bli avfärdad. Ett synliggörande av det enkla faktum att män länge inte behövt uppföra sig respektfullt eller ens följa lagen helt och fullt i sina relationer med det motsatta könet.
För första gången fick vi igång ett gemensamt samtal om hur vi vill ha det. Äntligen!
Men det dröjde inte länge förrän det började skämtas, häcklas, ifrågasättas och jag vet inte vad, för att kontrollera samtalet. Både män och kvinnor kände sig nödgade att recensera och värdera olika berättelser och sättet dessa berättats på. En metadiskussion om diskussionen. Och segerruset vi kände började mer likna en baksmälla.
Cissi Wallin Blomberg är kontroversiell och hon väcker mycket känslor. Det kommer man aldrig undan som jämställdhetsdebattör. Oavsett vad man tycker så får man inte glömma att det var hon, tillsammans med Lulu Carter, som startade #metoo i Sverige. Det var deras tweets som öppnade fönstret för oss andra att skrika ut genom. Så nästa gång du hör någon säga att hon borde gjort på något annat sätt, fråga då: Vad gjorde du själv?
Kommentera gärna på Facebook.