Hinderbana med skidskytte i storlek 43

Två rapporter dimper ner på mitt bord. Tunga, fullmatade med siffror. Den ena kommer från McKinsey Global Institute och har titeln: The power of parity: How advancing women’s equality can add 12 trillion dollars to global growth (ladda ner här).

Den andra kommer från Harvard Business School och har rubriken: Compared to men, women view professional advancement as equally attainable but less desirable (läs rapporten här).

Sucken i mitt bröst vill inte ta slut. Jag vet vad som händer nu. Några av oss kommer att vifta med den ena rapporten och ropa: Titta här! Det är lönsamt!

Några andra kommer att använda den andra rapporten: Se! Vad var det vi sa! Kvinnor vill helt enkelt inte. Låt saker vara!

Ingen av rapporterna kommer att ha någon större påverkan, trots att båda är bra. McKinseys rapport är ytterligare en i raden som visar att vi inte har råd att inte bli mer jämställda, men det är för abstrakt. Dessutom blir förstås tillväxtargumentet mycket starkare för länder som har större population än Sverige och som har fler kvinnor utanför arbetsmarknaden.

Harvardrapporten brister i sin förklaring till VARFÖR kvinnor inte har lika höga ambitioner att nå de högsta posterna. Ingenstans framkommer hur olika kvinnors förutsättningar att lyckas är och hur de blir bemötta av omvärlden om de sänker sina ambitioner för utseende, inredning, kunskap kring ekologisk mat, mm.

I förra veckan träffade jag en mängd människor. En kvinna, som verkligen haft en topposition, delade på Klara K Stockholms lunchträff spontant med sig hur hennes karriär sköts i sank av en välvillig, men okunnig reporter på Dagens Industri. Porträttet som målades upp i tidningen var om superkvinnan som styrde miljardbolaget i det tysta, bakom männen som mest glassade runt och tog åt sig äran. Det krävdes inte mer. Hon var rökt.

”Man ska ju veta att prickskyttarna alltid sitter redo”, konstaterade hon.

Jag träffade senare en yngre kvinna, som har ett tungt jobb i en manlig miljö. Hon vägrar bli chef, trots att hon både har kapaciteten och att företaget skulle må väldigt bra av det. Men nej. Hon vill inte. Hon bryter redan så mycket mot normen, att hon inte orkar mer. Tanken på att bli chef över de självutnämnda alfahannarna på golvet får henne att vrida sig i obehag. Hon håller sig för sig själv och gör sitt jobb i det tysta.

Två kvinnor som aldrig har träffats men som båda skulle kunna illustrera ovan nämnda rapporter.

Nu önskar jag mig en rapport som istället visar hur uppenbart det är att kvinnor inte tävlar på samma villkor. Att vi visserligen springer sida vid sida med männen på hinderbanan, men vi har fler hinder, är måltavlor för skidskyttelandslaget som försöker fälla oss samtidigt som vi tvingas springa i skor av storlek 43.

Du gillar kanske också...