skip to Main Content

Diskriminering

Jag är ofta ute och talar på seminarier om sexismen och dess följdverkningar i arbetslivet. Kommentarer ute bland åhörare kan vara: Tja lite sexistiska är vi väl alla. Lite så där till vardags. Blir lite gulligt. Nästan.

På ett seminarium som jag deltog i definierade jag ordet ”sexist” som en man, jag själv alltså, (jo, sexist kan även en kvinna vara) som tycker sig vara mer värd som människa, vara bättre på det mesta och ha mer rätt till makt och högre lön än kvinnor. Bland annat. Många män, men även kvinnor, ler då igenkännande. Det är tur, sa jag att jag inte är rasist också, vände mig om och tryckte fram nästa powerpointbild. En kvinna i församlingen räckte upp handen och ställde mig frågan:

 Vad ser du för skillnad på en sexist och en rasist?

Ja du, sa jag, en sexist är ju någon, en man i det här fallet, som tycker, har tyckt, att jag är bättre än kvinnor bara för att jag är man och en rasist det är ju någon som tycker att han eller hon är bättre än en annan människa på grund av hudfärg eller liknande, det är ju en enorm skillnad… tror jag, liksom, typ, i princip…

Och där tog luften slut. Vad var det för skillnad egentligen?  Sexist och rasist, i grunden samma struktur. Vad skulle människorna säga på ett seminarium, om jag pratade om kopplingen sexism och rasism? Tja, lite rasist är man väl innerst inne, så där till vardags? Kanske inte.

För det är vi i ju i grunden, en majoritet av oss, sexister och rasister, sedan är det en annan sak att de flesta av oss kan hålla rasisten i schack, trycka ner hen i mörkret tills det passar att ta fram hen. I bastun kanske med grabbarna? När någon med annat etniskt ursprung, än det svenska, får ett arbete som du trodde du skulle få? På fotbollsmatchen? Som ett ”oskyldigt” skämt? Hur många sexister och rasister föder en lågkonjunktur?

Finns det diskriminering i arbetslivet?

En otrevlig rapport från IFAU (Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering), ”Vad är rätt profil för att få ett jobb”? www.ifau.se kom 2012 där:

IFAU genomförde ett s.k. hypotetiskt experiment, där arbetsgivare/rekryterare fick välja mellan olika kriterier när de ska anställa. Man har intervjuat personalchefer, haft fokusgrupper och pilotstudier och sedan studerat medelstora och stora företag i Stockholms län. 1000 arbetsgivare valdes ut, svar kom från 426 rekryterare (arbetsställen) som gjorde 4895 observationer. Majoriteten av svarspersonerna var i åldern 35 – 55 år. Privata och offentliga arbetsgivare skiljer sig inte åt, men stora företag (över 250 anställda) verkar vara mindre benägna att diskriminera.

Forskarna ser ingen diskriminering av kvinnor, vilket ju är dynamit (vid själva slut-urvalet alltså). Dynamit, inte minst för mig som hävdar att så är fallet, i tid och otid. I stället ser man tydligt 6 andra grupper som, oavsett kön, diskrimineras:

  1. Äldre än 55 år
  2. Icke europeiskt ursprung
  3. Muslimer och judar
  4. Personer med mer än ett barn
  5. Överviktiga
  6. Stor sjukfrånvaro

Diskrimineringen beskrivs av forskarna som omfattande. Och, visst, jag känner igen alla 6 grupperna. Punkt 4 tror jag dock fortfarande handlar om ”Kvinnor med fler än ett barn.”

Så vad ska vi göra åt detta? Vänta på att det kommer fler lagar mot diskriminering? Hoppas att det går över av sig självt? Har vi tid att bry oss, egentligen, när det är bråttom hem? Där vi kan sitta i fåtöljen i det innersta rummet och rösta på danstävlingar, titta på House of Cards, gå in på nätet och surfa, äta chips.

Frågan kring mångfald och diskriminering är i allra högsta grad en ledarskapsfråga såväl i Sverige som ute i Europa.  Det är en fråga om mänskliga rättigheter, och vi behövs alla i framtidens arbetsliv. Vi måste inte diskutera detta mer, nu handlar det om att göra saker, genomföra program, annonsera, marknadsföra internt och externt vad vi som företag står för och vill åstadkomma.

Framförallt i tider när många av oss tror att vi gör ett kraftfullt statement genom att trycka på en knapp på Facebook.

Back To Top
×Close search
Sök