Då. Nu. Sedan.
Snart 20 år i jämställdhetens tjänst. Hur var det när jag skrev första boken, En sexists bekännelser, 2005, hur blev det och hur blir det? Finns det en ny utmaning som vi kanske inte tänkte på? Några nedslag i historien!
2003 hade jag arbetat som konsult med ett fall av sexuella trakasserier på försäkringsbolaget Skandia. Jag var förvånad över att jag själv inte sett så mycket av detta tidigare, om ens något fall överhuvudtaget. Frågan var inte ”top of mind” någonstans, tycktes det mig. Som vit medelålders man var jag inbäddad i min egen och grabbarnas värld. Vad hände runt omkring i Stockholm vid den här tiden? Tre kända mediemän anklagades för sexuella trakasserier. Det blev en del media, men frågan dog snabbt. Och jag skrev den där boken och började arbeta heltid med jämställdhetsfrågan och allt runtomkring, från föreläsningar, till anmälningar om trakasserier till rekryteringsfrågor.
2010. Nya anklagelser om sexuella trakasserier, på Kungliga Operan bl.a. och en polischef fick fängelse för grov kvinnofridskränkning och våldtäkter. Jag skrev en ny bok, En sexists funderingar, som även innehöll kapitel om mäns våld mot kvinnor.
2017. #metoo och den resan kan ni det mesta om, och vi är fortfarande kvar i den (resan) och kommer så att vara för överskådlig tid framåt. #metoo kan vara det bästa som hänt. Återigen var tre kända mediemän anklagade för sexuella trakasserier. Dock inte samma tre som ovan, 2003. Men se, nu hände det saker. Mediadrev, ja, och rättegångar. En helt annan respons än tidigare och frågan aktualiserades ordentligt och gjorde det lättare att ta upp och även prata om frågan. Visst har det funnits och kommer att finnas backlasher, men det får vi leva med ett tag till.
Hur ser då utmaningarna ut framöver? En fråga som jag funderar allt mer över är naturligtvis vad som händer när människor från andra kulturer kommer in i arbetslivet. Vad har de med sig från uppfostran och kultur i det land som de lämnat? Vi ska inte tro att bara för att vi säger att ”i Sverige är alla jämställda och vi tar varandra i hand när vi hälsar” så betyder inte det att det accepteras automatiskt. Jag som är född och uppväxt i detta landet och som arbetar med dessa frågor ramlar fortfarande ner i gammalt tankemönster till och från. Så varför skulle inte andra kvinnor och män göra detsamma oavsett varifrån de kommer? Ledare från andra länder har andra uppfattningar om manligt och kvinnligt oavsett ursprungsland. Nej, tyskar och engelsmän är inte lika oss när det gäller dessa frågor. Och vad händer när alltfler företag ägs av ”utländska intressen”?
Några exempel. Jag bor ju på Orust och jag såg till min förvåning att Borealis, stor arbetsgivare i Stenungsund, och Preem i Lysekil, två stora viktiga arbetsgivare på små orter alltså, ägs av arabiska emirat. Och Volvo och gamla Saab ägs av kineser. Spelar det någon roll? Kanske inte. Men det kan ju ha betydelse inför framtiden när det gäller jämställdhetsarbetet? Jag skulle gissa att så är fallet. Intresset kan vara svagt i styrelser och företagsledningar för människor från andra kulturer. Fördomsfullt. Nja. Om vi tittar på skyddsombudens arbete så hittade jag en artikel i Du & Jobbet, mars 2015, där ett av de stora f.d. svenska företagen, nu ägt av amerikanska intressen, har problem som man kanske inte förutsåg. Och jag känner igen utmaningarna efter att ha arbetat i ett 20 tal länder kring jämställdhet och jag känner problemet med språket, flera människor på samma möte där engelska är andra språk. Kan vara bistert.
Citat från Du & Jobbet, förkortat av mig:
Att lösa problem i den psykosociala arbetsmiljön är svårt, när chefer sitter utomlands. ”Psykosociala frågor är viktiga för medarbetarna. Vi försöker lyfta frågorna om stress och arbetstider. Men det kan vara svårt när vi jobbar i projekt tillsammans med folk från andra länder. Tidsskillnader kan betyda att arbetet måste göras på obekväma tider. I det utländska ledarskapet är det inte lika prioriterat. Man kan inte heller tillräckligt om svensk lagstiftning och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. ”Det är nästintill omöjligt för oss att komma in tidigt i planeringsfasen av något som påverkar arbetsmiljön.”
Alla skyddskommittémöten hålls på engelska. ”Man tror man kan engelska, men arbetsmiljön har en speciell vokabulär som det tar tid att lära sig. Det är svårt att förstå nyanser om man bara har skolengelska.”
Margareta Oudhuis, professor i arbetsvetenskap vid Högskolan i Borås. ”Arbetsmiljöombudens synpunkter förvånar mig inte. De har en viktig poäng när de säger att arbetsmiljölagen inte hänger med i det globala arbetslivet.”
Måhända samma utmaningar dyker upp i jämställdhetsarbetet och angående antalet kvinnor och män på styrande nivå?
Mitt svar på frågan är ja.
Detta är en text skriven av en gästskribent. Åsikterna i texten är skribentens egna och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med Klara K:s åsikter.