Karriär på källarplanet, bortglömda kvinnor och en religion som bytte kön

Min karriär började från botten. Utan akademiska poäng, endast utrustad med den strävhåriga streberns okuvliga lust att kämpa på, ungdomens stängda ögon för de hinder som kan komma i vägen och den totala brist på självinsikt avseende de egna begränsningarna vi flesta trots allt bär inom oss, tog jag itu med yrkeslivet.

Av en slump hamnade jag i en spirande verksamhet med, för mig, uppenbar potential i en liten firma på väg uppåt. ”Min” avdelning tillhörde inte core business, och var därför en smula eftersatt. Vi omsatte väl några hundra tusen och det var bara jag och en tjej till som jobbade där. Jag hade fria händer i det fördolda, det var ingen annan som brydde sig – förutom kunderna. Tre år senare omsatte vi 2 miljoner, året därpå 4 och vi var 10 anställda. Med en marginal på 40%. Jag började tycka att företaget kanske kunde göra en ärbar kvinna av mig och ge mig även den formella titeln chef, representation i ledningsgruppen (ingen svarade för våra frågor där) och kanske en liten, liten löneförhöjning? ”Spelar väl ingen roll vad det står på visitkortet? Du har ju ett trevligt arbete!” Osv, osv. Vi fick en ny, externt anställd VD. När han kom hade ingen berättat om den hemliga chefen på nedre planet. Han trodde att det var min kollega på supportavdelningen som var chef för min avdelning. Vilket han inte hade något alls emot. Så han låtsades som att det regnade och rapporterade glatt på ledningsgruppsmötena om hur det gick för oss på utbildningsavdelningen. Med tillhörande beröm för de goda resultaten som belöning. Ja, så kan det gå till!

Hörde igår på radion att en ny bok är på gång, ”En annan historia” av Lina Thomsgård, en antologi över glömda kvinnor. Varje författare har fått välja en kvinna hon vill lyfta fram. Jag vill också lyfta fram en glömd, för att inte säga gömd, utraderad, kvinna, den absolut, genom tiderna mest betydelsefulla glömskan – GUD.

Kanske inte så himla betydelsefullt, kan den tycka som inte är religiös, men tänk en gång till; hur hade världen sett ut om Gud var Gudinnan? Att gud är av det ena könet, skulle det ha lämnat oss opåverkade efter flera tusen års allsmäktigt, allstädesnärvarande inflytande? Någon?

Absolut! Hävdade en av 1900-talets flitigaste, och tillika smyg-misogynistiska socialantropologer, Marwin Harris. Att vissa folkslag, i en dunkel forntid, envisats med att tillbe kvinnliga gudomar har ingen som helst påverkan på maktförhållandena mellan könen. Så nu vet vi det.

Nåväl – Gud hade en fru. Hon hette Aserah, och tillbads av de flesta Israeler. Heliga gudapar var vanliga stereotyper vid denna tid. Mor/son, kvinna/man, syster/bror. Gudinnan hade mytologiskt företräde i bland annat den grekiska, mesopotamiska och egyptiska religionerna (Isis/Osiris). I Rom var Cybele den höga, och hennes älskare Attis satt vid sidan om. El/Yaveh, Aserahs make började få högre status under järnåldern, då stadsstaterna växte fram tillsammans med mer manliga ideal som våldsamhet och fysisk styrka. Slutligen, under 600-talet före vår tideräkning beordrade kung Josia Aserahs utraderande. Hennes tempel och bildstoder krossades, hennes tillbedjan förbjöds  och endast manliga präster tilläts.

Det viktigaste med allt detta är inte att vi vet att Herrens Fru blivit utraderad och glömd. Det viktigaste är att vi nu vet om att hon har funnits!


Vill du kommentera? Välkommen att göra det på vår Facebooksida!

Du gillar kanske också...