Lång väg till förändrade beteenden
Läser Malin Karims debattartikel i Metro och önskar att jag skrivit den själv. (Karim är journalist och driver podden ”Den ultimata föräldrapodden” tillsammans med Olga Akolor.) Det kanske inte fått samma genomslag då, om jag skrivit? Jag är ju man. Eller så hade det varit bättre om en man skrivit? Jag vet inte. Mycket som blivit förvirrat nuförtiden. Ibland, när jag föreläst så har jag blivit anklagad för att jag är man. Det är därför jag får föreläsa på arbetsplatser. Säger mina motståndare. Men nu är jag ju man och tänkte fortsätta med det. Har det blivit bättre efter #metoo uppropen? Jodå, men bara på vissa arbetsplatser och inom vissa områden och inom vissa socialgrupper.
Det vore mig fjärran att säga ”vad var det jag sa”, sådant är icke mitt sinnelag, men Karims inlägg visar med all önskvärd tydlighet att det jag tjatat om under 15 års föreläsningar, nämligen: Jag är mer orolig för nästa, och nästa generation! Det visar sig ha en viss bäring. För mig har det varit mycket märkligt att många av oss satsat på arbetsplatser i stort, men inte speciellt mycket på föräldrar, förskolan och skolan. (Här är jag på tunn is, det finns säkert kollegor som arbetar mer än vad jag gjort inom skolorna.) Bättre betalt på företag, absolut, men intresset hos föräldragenerationen, dom som har barn, tycks mig i grunden vara mycket lågt- och inom skolans värld har jag inte upptäckt något intresse alls. (Jodå, jag har föreläst på både förskolor och gymnasier, där förvirrade lärare inte haft så där enormt stora kunskaper kring jämställdhet.) Vadå lågt intresse förresten? Tja, delta i debatter och tyckande på Facebook, går ju an, vara lite generell, lite politiskt korrekt. Men inte när det gäller den egna sonen, ”pojkar måste ju ändå få vara pojkar”. Och det måste dom ju. Frågan är bara vad en pojke ska göra och inte göra. Och hur ska en flicka vara? (Jodå, jag har kontakt med unga människor som har barn, och jodå, jag har varit på förskolor de senaste åren.)
Storstad och landsbygd. Enormt stor skillnad. Undantag finns, men i de avkrokar i riket som jag till och från besökt har oftast ingenting hänt. Jag tar i lite, men bara lite. Skillnaden på en föreläsning i Stockholms innerstad och i Fjölsläpps kommun är stor. Intresset finns, japp, annars får jag ju inte komma, men förändring, nja… Motståndet till förändring gäller för övrigt även i Stockholm, Göteborg och Malmö. Intresse, ja, tvång, förmodligen, resultat av #metoo, säkert i flera fall. Men beteendeförändring, det finns inget svårare att jobba med. Därför behövs större satsningar på just skolan. Och arbeta över tid. Vi pratar lång process, lärande för livet. Vi pratar nästa generation.
Klassfrågan. Lyser också med sin frånvaro, även om den dyker upp ibland från vänsterhåll i debatten. Självklart är det lättare att arbeta med en ”medveten” medelklass än med överklass (absolut inte intresserade) eller med arbetarklass (varför förändra något, det är väl bra som det är?) Och det första den kristna högern gör när dom lägger fram och får igenom en budget är naturligtvis att ta bort Jämställdhetsmyndigheten och föreslå sambeskattning (KD och SD, men inte i budgeten). Däri finns ett budskap. Skillnaden på ett huvudkontor och en produktionsanläggning är stor. Mycket stor. Skillnaden i riksdagen och Fjölträsk är också stor, även om vänner i riksdagen skvallrar om sexism.
Sexuella trakasserier på arbetsplatser. Har detta minskat? Både och, antar jag. Men jag är ju lite skadad eftersom de företag som jag arbetat med efter #metoo har samma problem, som dom hade före. Varför? Samma gubbar är kvar i många fall. ”Sköter sig” nu, skämtar om #metoo som ett nytt sätt att anklaga. Men många problem återstår och, som sagt, beteendeförändring är svårt. Det räcker inte att några ”kändisar” blir anklagade, åtalade och/eller dömda. De män, och dom är tyvärr ganska många, som jag diskuterat och arbetat med i denna fråga är oftast totalt oförstående. ”Tjejerna är minsann inte bättre än oss, du skulle bara veta…”.
Dessa dystra tankar kan drabba mig ibland, men det betyder ju inte att vi ska lägga oss ner och bli överkörda. Det är bara att fortsätta kämpa på. På varje arbetsplats så vinner man över en eller två personer och en vacker dag når vi en tipping point. Kanske. Men efter att ha läst Karim, börjar jag ju ändå undra. Så, jag föreslår att vi inför konsekvenser för otillbörligt handlande. Hårdare lagstiftning mot trakasserier, mot olämpligt språk i skolan, mot diskutabla beslut i rekryteringsfrågor, mot osund lönesättning osv. Jodå, lagar finns, men det krävs ju att vi agerar också. Det värsta som finns och som kan stoppa hela frågan är optimister: ”Det löser sig med tiden”. Men det gör det inte utan hårt arbete, vilket jag tycker att Karim satt fingret på.
Lars Einar Engström är författare, föreläsare och konsult. Han arbetar bl. a med rekrytering, mentorskap och organisationsutveckling. Bloggar på IHM och MARC och på Klara K. (Skribentens åsikter är hans egna och representerar inte nödvändigtvis Klara Ks åsikter).