Kontorsfruar

Jag vaknade häromnatten och stirrade i taket. Av någon anledning kom jag att tänka på det gamla begreppet ”kontorsfru” eller som dom säger i USA, ”office wife”. Fast det används väl inte längre? Begreppet alltså. Det fanns förr i tiden (fram till 2018 i alla fall) två olika sorter av ”kontorsfrun” Den ena är hon som backar upp chefen, räddar honom från misstag, fixar saker och kan, till och med, hämta barn på dagis (USA) men där upphör servicen. Den andra är den som också går i säng med chefen. Det är den senare varianten som påkallade mitt behov av att skriva om saken.

Den ena orsaken till mina tankar är naturligtvis debatten kring frivilligt eller påtvingat sexuellt umgänge, våldtäktsanklagelser, #metoo och mitt arbete med sexuella trakasserier där det har dykt upp åtminstone en våldtäkt. Begången av chef på koncernledningsnivå. (Jodå, han fick sparken efter min utredning, men det stannade vid det. Tyvärr.) Och den andra orsaken är att unga kvinnor som jag är någon slags pratfarbror till, berättar att: Jodå, visst får vi erbjudanden. Följa med på en resa kanske, få en nyckel till ett hotellrum där chefen råkar bo, en lunch eller varför inte en middag och prata karriär?

Va?! Nu i dessa tider! Tänker ni, eller också så tänker ni inte så utan rycker på axlarna och säger att ”sådana är dom.” Männen. Inget nytt med det. Vi VET det där.

Sedan gick jag i minnet igenom de företag, konsultbolag och större företag, där jag arbetat och till min förvåning så fann jag att jag inte varit på ett enda bolag där inte VD eller någon av de högsta cheferna haft en ”kontorsfru” som i flera fall även varit sängkamrat. (Kanske med ett undantag.) Det har inte handlat om att göra karriär ”sängvägen” som det heter på nysvenska, för det gjorde ingen av kvinnorna (jag kände/känner dom alltså) utan tillsynes en fråga om vardagsmakt och tillgång till diverse förmåner. Vardagsmakt? Hurdå? Ja eftersom ”alla” visste om hur saker och ting förelåg så var man tvungen att tänka på vad man sa på mer informella möten eller fester där chefen inte var med, men där ”frun” deltog. Och vi var noga med att se till att frugan deltog. Dessutom, det skall väl erkännas var det ju också ett sätt för oss andra att få fram information. Till chefen. Jag kan inte påstå att det ställde till några större problem, vi visste ju vad som gällde och förhöll oss till fakta.

Men då där i natten och med månskenet strömmande in genom sovrumsfönstret så slog det mig såsom när talgdanken slår till:

Dessa kvinnor, dom ställde väl upp på det där arrangemanget frivilligt?

Och något svar på den frågan lär jag ju inte få, men tanken och spörsmålet finns kvar och den skrämmer mig mer nu, idag, än då, igår.